Några vita hästar och det krossade hjärtats sten

Jeti Oguz, Kirgizistan. Foto: Johnny Friskilä
Jeti Oguz, Kirgizistan. Foto: Johnny Friskilä

Vägen blir smalare och till slut kör vi på en grusväg längs den lilla floden. Vattnet är kristallklart, det ser man även från bussfönstret, och där, vid brädden står några hästar och släcker sin törst. Fem sex stycken är de, och en av dem är iögonfallande vit, som om det vore i en gammal film.

Jag hinner knappt ta upp min kamera innan vi åkt förbi. Det trots att det mesta går i sakta fart här på de kirgiziska landsvägarna. Vår minibuss stannar inte för hästar som oavsett skulle bli misstänksamma och bege sig iväg ifall vi gjorde anhalt.

Jeti Oguz, Kirgizistan. Foto: Johnny Friskilä
Jeti Oguz, Kirgizistan. Foto: Johnny Friskilä

Vi åker bara några meter till. Framför oss, det krossade hjärtats sten. Det sägs att två män var kär i en flicka. Hon var vacker och ingen av dem ville ge upp. Flickan kunde heller inte bestämma sig, för båda männen var både snälla och fina på alla möjliga sätt. Det slutade med att hennes hjärta slets itu. Det växte, blev till sten och här står vi, framför två halvor röd sandstenshjärta, som om blixten kluvit det eller ett svärd gått igenom. Stackars flicka!

Jeti Oguz, Kirgizistan. Foto: Johnny Friskilä
Jeti Oguz, Kirgizistan. Foto: Johnny Friskilä

Det här är naturparken Jeti Oguz i nordöstra Kirgizistan. Vi är på rundresa i Centralasien och den tre veckors långa resan börjar gå mot sitt slut. Vi ska ta en promenad här, äta picknik, men det känns nästan som vi sett tillräckligt redan innan vi börjat gå. Fast det är bara känslan. Dalgången fortsätter inåt, vägen smalnar ännu mer, dags att parkera och gå.

Solen skiner, bergen är höga och nära, och i skuggan känns det att en extra jacka vore bra. Luften är kall. Den smala vägen fortsätter längs floden, som fotograf har jag ett svårt jobb med de kontraster som skuggorna ger. Kanske dags att lägga bort mitt fotograf-jag och ta fram mitt jag-jag, mitt färdledar-jag. Några mindre bilar åker förbi, riktigt så smal är inte vägen, det kanske bara var vår chaufför som inte ville riskera något. Vi ska trots allt fortsätta sen, så beslutet var nog rätt.

Några kossor, två killar på häst, kossorna springer iväg och männen efter. Kirgisiskt lantliv där herde fortfarande är ett yrke man har och inget man bara läser om i någon historisk roman. Efter att ha gått en bit gäller det att gå samma väg tillbaka, min fot begränsar mig lite, men så får det vara ibland. Jag stukade den några dagar innan. Dags för picknik i solen innan vi fortsätter österut, längs Issyk Kuls södra strand, mot staden Karakol. Den smala vägen blir så smått bredare igen…

Taggad med: