Char Minor, Uzbekistan. Foto: Johnny Friskilä

Vi resenärer är dockor och den gamla koranskolan vårt dockhus. Char Minor är namnet. Det betyder fyra minareter och är ett illustrerande namn. Huset har fyra små torn, ett i varje hörn, toppad med blå glasyr.

Jämfört med centrala Bukhara, Kaylan-minareten, Dödens torn och de enorma religiösa byggnaderna runt, känns verkligen Char Minor som ett dockhus. 1807 var året då det antas att en man vid namn Khalif Niyaz-kul, bestämde sig för att bygga här. Han var en av Bukharas rikaste köpmän. Kanske var det för att komma närmare gud? Inget ovanligt att rika män köper sig en plats i himmelen, och kanske var det just det som herr Khalif Niyaz-kul gjorde.

Char Minor, Uzbekistan. Foto: Johnny Friskilä

Resultatet blev i alla fall Char Minor. Nu har 200 år gått. Madrassan står för sig själv i ett av Bukharas bostadsområden. Lite ensam står den, som den lilla killen som inte fick vara med när de stora killarna skulle ut och leka. Malplacerade blåa minareter där det annars bara finns gråa platta tak.

En souveniraffär använder koranskolans gamla väggar för att visa upp sina varor. Tyger, tavlor och kylskåpsmagneter tävlar om utrymme på den vita kalken. För en liten peng får de som vill klättra upp på taket. Där, bland dockminareternas blåa färg står vi och tittar ner mot gatan, på några barn och på en turistbuss med koreaner som precis har kommit.

Koreanerna gör sig inte mödan att gå in i den gamla skolan, utan tar sin fotominut lite på avstånd. Vi ser iPadar i aktion innan de sen åker vidare. Själv går vi ner från taket. Vad hade köpmannen Khalif Niyaz-kul sagt om han sett oss nu. Turister från fjärran land som efter 200 år besöker hans hus. Hoppas han fick lön för strävet.