Ikalto, Georgien, Foto: Johnny Friskilä

Han är bunden till en påle nedkörd i marken. Repet är inte längre än en meter. Hur länge han har stått vet vi inte, men han går runt och runt, och är tydligen missnöjd med tillvaron. – Kanske något har varit sjuk, säger guiden. – När någon är sjuk eller man vill at det ska hända något, då gör man ett offer. Det här är ett offerlamm till kyrkan.

Vi är i Georgien. Den lilla orten vi finner oss i heter Ikalto. Dess geografiska position är i regionen Kakheti, en mil väster om staden Telavi. Kakheti är Georgiens vindistrikt. Ikaltos historiska position är en annan. Den går 1500 år tillbaka i tid, till 500-talet. Då, i kristendomens första sekler, vandrade 13 assyriska fäder upp från Mesopotamien. Kristendomen skulle befästa sin position mellan det svarta och det kaspiska hav. En av de tretton, fader Zenon, hamnade här och lade grunden för klosterkomplexet där vi nu befinner oss.

– Offerlammet säger nej nej, jag vill inte offras. Det vrider på nacke och huvud, fram och tillbaka, men dess horn kommer i vägen för repet. Lite vet lammet om vad som kommer och ännu mindre vet det att ödet beror på hur man för många herrans år sedan, i den nya religionens första början, accepterade de gamla hedniska offertraditionerna. Ja inte bara accepterade dem, men man gjorde dem till sina. Det blev enklare så.

Ikalto, Georgien, Foto: Johnny Friskilä

Medan lammet går runt, går vi in. Khvataeba-kyrkan är från 800-talet, men ikonerna inuti är av nyare datum. Får jag gissa 2000-tal. Det som finns här att se är Zenons grav, vita väggar, doft av rökelse och tända ljus trots att det är mitt på dagen. Så mycket att se är inte graven.

Utomhus finns en annan historia. Här ligger ruinerna av akademin. På 1100-talet var Ikalto inte bara ett kloster, men även en akademi. Vissa skulle kanske säga universitet, för här undervisades det i teologi, retorik, astronomi, geografi och många andra viktiga ämnen. Så skulle det vara fram till år 1616. Då brändes Ikalto ner till grunden av perserkungen Shah Abbas den förste. För lärosätet blev Abbas slutet på en era. Kanske gillade han inte att här också undervisades i mer praktiska saker, som det att göra vin. Vinkaren, eller qvevri som de heter på georgiska finns det fortfarande många av här. Vi måste vara uppmärksamma för marken är full av hål. Vi vill inte ramla i, även om karen idag är tomma eller fulla av regnvatten. Vinkaren är terrakottakrukor. De grävdes ner i jorden. Här fick druvsaften fermentera tills den blev till vin, och till vin blev den.

De är så många, krukorna, qvevriarna. Vilket roligt universitet det här måste ha varit! Idag görs det mesta av vinet med moderna metoder. Ståltankar och temperaturmätare. Vi fortsätter vår färd. Offerlammet är mindre modernt.