Tipasa, Algeriet. Foto: Johnny Friskilä

Vi är i Algeriet, sju mil väster om huvudstaden Alger. Medelhavets vågor bryts mot klipporna. Molnen spricker upp och bakom där är himlen blå. Det kontrasteras mot de romerska ruinerna som i solljuset nästan verkar glödande i sina bruna och röda nyanser. Det turkosblå havet reflekterar solens strålar vi är tacksamma för våra solglasögon. I Tipasa är vi ensamma turister.

Algerbor som åker hit på dagsutflykt promenerar längs gatorna där romerna gick för 1800 år sedan. Vi tittar på amfiteatern, på fundamenten till basilikorna som en gång stod här ståtliga och som nu vittnar som ortens tidiga kristendom. Redan på 200-talet byggdes kyrkorna här. På 400-talet förstördes staden av vandaler och från slutet av 600-talet fanns bara ruiner kvar. Det är till dessa ruiner vi får inträde för 5 kronor, och där mosaikerna fortfarande ligger täckta under röd sand och jord.

Tipasa, Algeriet. Foto: Johnny Friskilä

Det som imponerar mest är dock inte amfiteatern, ej heller mosaikerna. Det som slår mig är belägenheten. Läget, där du hela tiden har utsikt mot havet, där vågorna slår in mot land och bryts mot klipporna, där ett barn står med sitt metspö och fiskar, nu som då. En man sitter på en sten där en annan man satt för 1800 år sedan när Tipasa var en levande stad och inte en samling romerska ruiner och där vi är ensamma turister.