Ödehus på öde ö

Har alla bara plötsligt lämnat ön? Husen står tomma. Amerikanska bilar från 1970- och 80-talet. Dammiga, fula, med punkterade däck och krossade fönster. Ja även husen ser rätt så punkterade ut om man får säga så. Några har lämnats med dörren öppen. För vem som helst att gå in, ta det som är av värde. Kvar står dammiga kontorsstolar, soffgrupper, madrasser, och på väggen hänger en galge av plast.

Svaret på min fråga är ja. Alla har plötsligt lämnat ön. Ön heter Failaka. Den ligger 20 kilometer, och 90 minuter och kanske lite till när jag åker färjan som går en gång per dag från Kuwait City. I kanske 4000 år har olika civilisationer bott här. Mesopotamer, greker, nestorianer, araber. Och säkert många fler. Nu tillhör ön landet Kuwait, men år 1990 tyckte Saddam Hussein, dåvarande president och diktator i Irak, att det fick bara nog. Kuwait tillhör oss, menade han, och den irakiska invasionen var ett faktum. Om öns 2000 invånare tvångsdeporterades till fastlandet eller om de själva evakuerade vågar jag inte säga, men resultatet är det samma. Vi vet hur historien slutade. Irak förlorade kriget och deras invasionsstyrkor drog sig tillbaka. För Failaka å andra sidan var det kört. Hit kom ingen tillbaka.

Failaka island Kuwait-14
Såhär ser färjan mellan Kuwait City och Failaka ut

Tillsammans med mina omanska vänner, ett holländskt par och kanske fem lokalbor från fastlandet, kliver vi i land i Failakas hamn. Men varför går det färja till en öde ö, frågar du kanske då? Riktigt så öda kan den ju då omöjligt vara?

Och nej, helt riktigt. I några hus finns det folk och en fårflock går genom den annars så tomma stadens gator. Några gess strosar runt i ett sönderfallet hus och känner sig tydligen hotade när vi närmar oss. De väser och skriker, så särskild nära ska vi nog inte gå. Här finns några moskéer och böneutrop hörs från någon högtalare. För vem? Från var? Moskéerna är stängda med staket och igenbommade dörrar.

Min förhoppning för de 2 timmar vi har i land på Failaka var att hitta en taxi. En guide med bil som kan ta oss runt till de arkeologiska fornlämningar som finns på ön. Jag har även läst att det finns en kafé, även om maten inte ska vara särskild bra. Failaka är nämligen ett sådant ställe som lokalbor åker till för att komma lite undan. Bort från storstadens larm och hetta. Att vi inte är så många människor på färgan beror kanske på hettan, eller snarare avsaknaden av hetta. Det finns ingen anledning att åka ut till någon ö, att svalka sig i havsbrisen, när temperaturen bara ligger kring 20. Bättre då att vänta till sommaren,när kvicksilvret kryper upp mot 50.

Därför promenerar vi längs Failakas huvudgata. Den är tom och här finns ingen eller inget som kan berätta för oss vart vi ska gå. Vägen går dock rakt fram längs strandlinjen, kanske 100 meter inåt, och vi går. Ön har två små affärer. Den första har ingen mat och inget vatten. Men där finns glödlampor och tuggummi och någon form för läsk. På ön finns ingen kafé och ingen taxi, ej heller någon guide får jag veta. Den andra affärer säger samma sak när det gäller mat, taxi och guide. Men här finns åtminstone vatten och snacks. Det blir pringles och ett litet paket granatäppeljuice till lunch.

Failaka island Kuwait-2
Affären i Failaka där vi åtminstone kunde köpa vatten, juice och snacks

Eftersom här inte finns något kafé finns här heller inget toalett på ön. Är det liksom inte meningen att vi ska vara här? En kuwaitisk familj går också runt, lika vilsna som oss. Tittar på ödehus och gamla bilar, skräp. Jag har läst att förstörelserna kom till under invasionen. Att väggarna är fulla med skotthål. Fast vad som är invasion och vad som är decennier av förfall är svårt att säga. Man måste kanske veta vart man ska leta för att se de där skotthålen.

Om fornlämningar och arkeologiska utgrävningar finns ingen att fråga. Indierna i affären vet inte mycket. Någon skylt finns ej. Jag har sett bilder av irakiska stridsvagnar. Var finns dessa? Jag vet inte.

Jag måste medge att det är delvis mitt eget fel. Jag har inte gjort tillräckligt med research. Jag har förlitat mig på det lilla jag läst. Att där ska finnas en viss infrastruktur. Fast infrastrukturen är kanske säsongsbetonat. I februari finns åtminstone inget. Vi hittar därför varken stridsvagnar, skotthål eller pelare från grekernas dagar. Det vi ser är ruiner av hus och bilar som fallit sönder, isär, ihop, sedan år 1990. En ö som lämnats och där folket aldrig riktigt kommit tillbaka.

Jag försöker få svar på varför. Varför kom man inte tillbaka? Kanske var det för farligt? Kanske ville man inte bo här ute, 20 kilometer från fastlandet, och med en enda färja som länk. Kanske har befolkningen idag andra krav, om närhet till köpcentra, biografer och restauranger? Jag gissar bara. Failaka ger alltid fler frågor än svar.

I dammet inuti ett av ödehusen hittar jag en fläkt. Den är krossad som allt annat, ramlat ner från taket i det hus där en familj en gång bodde. Hur mycket ska man gå bland plank, spik, damm och krossat kakel? Det börjar bli dags att bege sig tillbaka till båten. Vi promenerar längs den tomma gatan. Vi kommer tillbaka till färjan där vi går ombord. 90 minuter och en solnedgång senare är vi tillbaka på fastlandet.

 

Värt att veta:

Färgan från Kuwait City till Failaka går från terminalen i stadsdelen Salmiya. Det kostar 5 kuwaitiska dinarer (drygt 130 kronor) för en tur retur-biljett och enligt tidtabell tar överfarten 90 minuter, men i realiteten kan det ta lite längre tid. Färjan går till olika tider varje dag. Hur länge den ligger till kaj i Failaka varierar också. Det lönar sig att åka till terminalen dagen i förväg för att kolla tidtabellen. Källor på nätet är inte att lita på.

Failaka ferry ticket price-1
Biljetterna till och från Failaka kostar 2.500 kuwaitiska dinarer per styck, det vill säga 5 dinarer tur retur vilket är ungefär 130 svenska kronor. Själv tycker jag nog att biljettdesignen i sig var rätt så spännande

På Failaka fanns i februari 2018 ingen kafé eller restaurang och de två små affärerna hade ett mycket begränsat utbud av läsk och snacks. Ta därför med egen mat.

Toaletter eller rinnande vatten finns heller inte på ön så ta med toapapper, handsprit och leta upp en gammal trädgård vid ett ödehus. Tyvärr, men det var enda möjligheten, åtminstone utanför säsong.

Ha sköna promenadskor då det ej finns taxi tillgängligt och ända sättet att ta sig runt är att promenera.

Från färjan är det möjligt att se delfiner i havet. Vi såg flera stycken som simmade och hoppade längs sidan på båten i det i närmade oss ön. En trevlig överraskning.

Glöm inte kamera. Ödehusen är spännande att fotografera för den som gillar sådant. Själv hittade jag aldrig vart de arkeologiska utgrävningar ligger. Denna karta från Nationalmuseum borde jag ha studerat innan då den tydligt visar att utgrävningarna bara ligger några hundra meter från där jag befann mig. Om det däremot hade varit möjligt att besöka och faktiskt se dem är en annan fråga:

Failaka archaeological map-1
Foto av den arkeologiska karta över Failaka som finns i Kuwaits nationalmuseum. Huvudorten om man får säga så ligger helt till vänster på kartan, hamnterminalen i sydvästra hörnet. Vi promenerade norrut längs huvudgatan. De röda prickarna är de arkeologiska utgrävningarna och jag inser i efterhand att jag var rätt nära dem.
Taggad med: