Sex timmar. Sedan mellanlandning i Istanbul. En tror kanske att Pakistan och Turkiet är nära, de ligger ju där nere, österut någon stans. Faktum är däremot att Lahore – Istanbul är en dubbel så lång flygsträcka som när jag ska vidare till Stockholm.

Jag har just druckit limonad och kvinnan bakom mig trycker eller snarare knackar och slår med sina fingrar på sin pekskärm. Dessa skärmar på baksidan av huvudstöden kan vara en förbannelse ibland.

Mina sista dygn i Lahore är över. Två veckor spenderade jag här, eller nu får jag väl säga där… Typ min egen form av chartersemester fast utan strand och badbyxor. Kanalerna i Lahore är inget man vill bada i. Desto mer shopping, mat och helt enkelt något så udda som vila. Ligga på taket i huset där jag bor. Räkna drakar på himlen. För så blir det väl när man åker till ett ställe för andra eller kanske tjugonde gång? Man måste faktiskt inte se allt. Jag springer ju inte ner trapporna på nationalmuseum hemma direkt så varför ska jag göra det här? Jag menar där. I Lahore. Det var andra gång jag besökte staden.

Profetens födelsedag var jag med och firade. Den firas stort i Pakistan, och särskild i Lahore. Inte för att jag är särskild religiös av mig, varken åt det muslimska eller kristna hållet, men fest är fest och kul är kul. Och den 24 den här månaden firar man ju en annan mans, profet om en vill, födelsedag. 

Det som däremot inte är lika kul är konsekvensen. När man handhälsar på ett hundratals människor och en råkar äta gräddtårta som dessutom kanske har stått framme ett tag med samma hand, ja, då får det sina konsekvenser. Tur i alla fall det bara kom ut ena vägen. Och ja, i Pakistan äter man gräddtårta med handen. 

Jag hann i alla fall med lite, som till exempel gamla stan med Red Light District. En dörr på glänt signalerar att kunder väntas. Ett ställe att vara försiktig med vad och inte minst vem man tar bilder av. En transperson i orange blus och trånga långa smala byxor försöker få min uppmärksamhet. Hen står i dörren. Blyg, diskret och synlig på samma gång.

Gatan jag går i är även full av skomakare och instrumentverkstäder. En medelålders man sitter på gatan med sin trumma. Han spelar inte, han tillverkar. Skoförsäljarna försöker alla få min uppmärksamhet. Jag får mycket uppmärksamhet i Lahore men det är första gång att jag får det på det här sättet. Det tjatiga vi-vill-ha-dina-pengar-sättet. Och vad ska jag med guldskor med Aladin-spets?

Nu däremot är det slut. Det blev inga spetsiga skor. Jag pratade aldrig med människan i orange. Inte köpte jag en trumma heller. Dock blev det en sväng på apoteket efter pakistansk magmedicin. Den funkar fast tur ändå att de har toa på flyget. Om en timme landar jag i Istanbul och ikväll är jag hemma, inshallah.