På väg från huvudstaden San Jose mot ett kaffeplantage och vulkanen Poás. Jag befinner mig i Costa Rica.  Den smala asfalterade vägen slingrar sig sakta uppåt genom det gröna landskapet. En oxkärra! Vi stannar bilen. Vår guide vill visa oss något.

En äldre man med två oxar står längs vägen. Han kanske står där och väntar på oss. Att för några pesos låta sig förevigas i turistkamerornas minneskort. Oxarna spända vid den rödmålade kärran.

Å ena sidan förstår jag honom. Djuren behöver mat. Så även han själv och jag vet inte hur det är med pensioner i Costa Rica. Å andra sidan tycker jag inte om att ge pengar till människor som agerar exotiska modeller. Klär upp sig enligt turistens förväntningar. Den här äldre herren ser dock rätt så vardaglig ut. Det väcker sympati.

Oxkärran har blivit något av ett nationalsymbol för Costa Rica. På UNESCOs lista över muntligt och immateriellt kulturarv sedan 2005. Själv tycker jag kärran ser rätt så materiell ut. Det är visst nog utsmyckningen som är arvet. Påminner om lastbilarna i Pakistan. Rosmålningen i Norge. Dessa runda, mjuka penseldrag, klara, blanka färger. Blommor och geometri, smått psykedeliska mönster.

Jag får klättra upp i kärran och jag gör det. Tar några bilder. Kollar djuren, kärran, ger honom några pesos. Sen bär det vidare i vår guides lilla bil. Det börjar regna. Den äldre mannen står kvar. Han väntar säkert på nästa turist.