Jag behöver inte gå långt längs gatorna i Maltas huvudstad Valletta innan jag upptäcker dem. Skyltarna hänger över fönstren eller dörrarna till var och var annan affär. Biljetter till flyg och ångbåt, järnvaruhandel med målarfärg från Storbritannien. ”The Economical Shoe Store” och ”George Zammit & Son: Religious Articles Dealer”.

Nästan alla skyltar är på engelska. Inte så konstigt då Malta fram till 1964 var en brittisk koloni, och de flesta skyltar härstammar från den tiden. Engelska är för övrigt fortfarande mycket använt på Malta. Heller inte konstigt, med tanke på turismen, men modersmålet till de flesta som bor här är maltesiska. Det är, precis som arabiskan, ett semitiskt språk fast med många italienska influenser.

Persian. Men vad finns det egentligen här? Foto: Johnny Friskilä

Maltesiskan åt sidan. Jag går vidare. ”Useful Bazaar”, ”Persian”, ”Hollywood”. Jag vet inte vad som var persiskt en gång i tiden. Kanske en restaurant? Det verkar vara stängt, fast många affärer är högst levande. Och Hollywood? Vad är det? ”Melody” låter mer självklart, men när jag går förbi är portarna nerdragna. Siesta?

På samma sätt som portklapparna som jag skrivit om tidigare är även skyltarna något som definierar Valletta. Ja, och precis som portklapparna, inte bara Valletta, utan hela ön. Fast mest Valletta. Det var här sjömännen från den brittiska flottan steg i land. Till affärerna i St. Mark Street var det sjömännen som gick. De kanske även var att hitta i Strait Street – dåtidens centrum för allt som het nöjesliv. Även kallad Maltas Red Light District.

Hollywood i Valletta. Foto: Johnny Friskilä

Blåa kragar och vita ränder. Jag hamnade tydligen mitt i en filminspelning här i Vallettas bakgator. De matroser jag såg var skådespelare, för av sjömännen finns inga kvar. Även rödljusdistriktet är numera restauranger och kaféer för turisterna. Skönt är väl det i jämförelse med krig och prostitution.

En kryddaffär har dörrarna öppna och jag går in. Stora burkar med paprika och gurkmeja i lösvikt.. I en annan gata – en handskriven skylt som säger gravfärdsagent och tillverkare av kistor. Det är tydligt vilken affär som är för turisterna som vilken som tjänar lokalbefolkningens behov.

Missuppfatta mig inte. Maltas huvudstad är ingen död stad, även om jag inte skulle säga att den ”sjuder av liv”. Valletta går i sitt eget tempo. Med portklappar, siesta och skyltar från en svunnen tid.