Fula fiskar och filadendronfrukt…

Madeira_Funchal_Market_21
Dolkfiskens tänder… Foto: Johnny Friskilä

Med stora speedade pupiller tittar den upp på mig, fast se kan den inte. Den nu döda dolkfisken, eller espada som den kallas här på Madeira, är delikatess och har med långrev dragits upp under natten.

Direkt ful är den. Därför kan jag förstå barnet som börjar gråta vid synen av detta svarta, långsmala djuphavsmonster. Förutom stora ögon har fisken även har tänder som heter duga, tänder som glupskt tuggade i sig betet, och ledde till att fisken nu ligger på en bädd av is med ett försäljningspris på 9,50€ i den stora saluhallen. Det här är Mercado dos Lavradores – arbetarnas marknad i Funchal.

Madeira_Funchal_Market_1
Mercado dos Lavradores. Foto: Johnny Friskilä

Den ser så elegant ut i all sin art deco – som en biograf i Havana eller ett boutiquehotell i Miami Beach. Blått och vitt kakel med traditionella målningar vittnar dock om att det här är Portugal. En form av fusion-arkitektur där det traditionella blåvita möter art deco-modet. Det var en senhöstdag, 24 november 1940, som marknaden invigdes. I Europa pågick kriget, fast långt ute i Atlanten fanns knappast något krig. I och för sig knappast någon höst heller, för på Madeira är det blommande vår hela året. Saluhallar byggdes när de på andra ställen i Europa bombades.

Madeira_Funchal_Market_22

Från fiskmarknaden med sina dolk- och tonfisk, tystlåtna försäljare och en mängd turistfotografer, går jag upp en trappa. Resenärer köper sällan fisk och fiskhandlarna accepterar det. Det är mer rörelse där uppe. Frukt- och grönsaksförsäljarna arrangerar sina tomater och passionsfrukter i fina formationer. Kvinnor i traditionella dräkter säljer snittblommor, frön, lökar och knölar. Deras säljtaktik är inte så avancerad, typ köp antigen det här, det där eller det som jag nu håller i handen och sticker halvt upp i ansiktet på dig. De sitter på display men vänder gärna ryggen till när min kamera är redo. Efter år i gamet har de utvecklat ett sjätte sinne för att undvika kameraobjektiv. Är det kanske hämnden för ett icke-köp?

Madeira_Funchal_Market_12

Edmundo Tavares art deco-saluhall har dock flera trappor och jag fortsätter uppåt. Där uppe finns örter, sockerdränkta och torkade hibiskusblommor som ska öppna sig när man lägger dem i sitt te. Hibiskus är en blomma får jag veta, som om jag inte visste, av den något tjatiga tjejen som så smått inser att jag är ointresserad och som då kan börja tjata på någon annan.

Dock köper jag några pitanga av en kvinna med ett smått lugnare beteende. 40€ pr kilo kostar dessa körsbärsliknande frukter som ursprungligen härstammar från Brasilien, men så är de bra mot diabetes också. Det vill säga, de innehåller lite socker och smakar ganska för jävligt. Tur att jag bara köpte för 1€. På övervåningen överfölls man av de som vill att du ska smaka deras passionsfrukter. De finns i olika varianter, former och smaker. Andra roligheter är frukten till philadendron, eller monstera som den också kallas För visst, denna vår krukväxt kan bära frukt, i alla fall om de växer i Madeiras subtropiska klimat. Rätt god är den också.

Madeira_Funchal_Market_3
Sticklingar av plumeria till salu. Foto: Johnny Friskilä

Ännu fler frön, knölar samt papyrus, sockerrör, bananpalmer och plumeria finns till försäljning – allt i miniformat så att du som turist kan transportera dem hem i bagaget. Billigt eller inte är svårt att säga, men ja, så länge jag själv är nöjd är väl det det viktigaste.

Madeira_Funchal_Market_29

Jag shoppar. För mer än jag hade planerat. Det händer sällan. Fyra olika sticklingar av plumeria, sockerrör, fem små orkidéknölar till priset av lika många euro, samt ett par tre knölar till. Om två år borde orkidéerna blomma säger försäljaren. Jag kan ju alltid hoppas.

Jag förstår de som tycker marknaden är jobbig, mycket tjat, skrik och skrål. Många hej som får besvaras med lika många nej. Att vara nej-sägare är sällan kul men passionsfrukt till 20€ per kilo vill man kanske inte ha så många av. Det är lätt att känna sig lurad och missnöjd efter ett sådant marknadsbesök. Det är lätt att känna att man bara vill därifrån, fast jag skulle gärna gå tillbaka. I alla fall om plumerian slår rot och orkidéerna om två år blommar. Det har i alla fall marknaden gjort, art deco-saluhallen i Funchal, i över 75 år.

Taggad med: