Sockerbruksdalen – Valle de los Ingenios

Valle de los Ingenios_51
Tåget till Valle de los Ingenios. Foto: Johnny Friskilä

Tåget rör sig rytmiskt framöver. Det dunkande ljudet, vinden i hår och ansikte. Barnen som bor längs med Valle de los Ingenios gamla järnväg vinkar till tåget. Några av turisterna slänger ut små presenter – en penna, lite godis, en nallebjörn och även några kläder. Barnen och även deras mammor springer fram och plockar upp.

Sockerbruksdalens folk har nämligen inte så mycket. Det gäller i och för sig inte bara dem. De har mat, skola, sjukvård, men inte så mycket av sådant som i det kommunistiska landet måste köpas för pengar. Jag undrar hur många pennor barnen får genom ett år från rika turister som tuffar förbi? Hoppas de även delar med sig med barnen som inte har sådan tur att bo bredvid spåret.

Valle de los Ingenios_40
Vakttornet och de vita dukarna. Foto: Johnny Friskilä

Anhalt Iznaga. Dieseltåget stannar på två ställen. Iznaga med dess 44 meter höga vakttorn från 1816 är första stopp. Utöver 1800-talet var Valle de los Ingenios centrum för Kubas sockerindustri. Mer än 30 000 slavar var internerade här och tvingades producera socker som de rika spanska ägarna kunde sälja med förtjänst. Från tornet höll man uppsikt över slavarna, kallade till gudstjänst och alarmerade när någon stackare försökte rymma. Vad som hände då vill jag inte veta.

Idag kan man klättra upp i tornet mot en svensk tia, motsvarande. Eller en krona om man är kuban. Längs vägen mot tornet står kvinnorna med sina broderade dukar som de försöker sälja. Det går mycket i vitt, enkla blomdekorationer. De ser alla rätt lika ut, både kvinnorna och tygen. Dukarna blaffar i vinden eftersom det blåser lätt här i dalen och ser ut som nattlinnen och lakan till tork. Standardbilden av Che Guevara syns på någon massproducerad cigarrask som finns till försäljning.

Valle de los Ingenios_42
Vakttornet sett från slavägarens hus. Foto: Johnny Friskilä

Några killar pressar saften ur sockerrör. Det är trots allt rätt platsen för det, även om produktionen idag är ganska begränsad. De säljer juice och drinkar till oss turister, färsk sockerrörsaft med rom för den som vill bli smått onykter denna soliga förmiddag. Mikrokapitalismen gör sina späda försök, fast jag ser ingen som faktiskt köper dukarna. – Köp en duk till din mamma, säger en kvinna till mig. Hade de ännu varit fina… Sympatiköpen har jag redan gjort.

Valle de los Ingenios_19
Foto: Johnny Friskilä

I landsbyn Iznaga som är uppkallat efter Iznagafamiljen som ägde sockerbruket just här, finns även det gamla härskapshuset med kringliggande park. Här finns nu souveniraffär och restaurang. Några tavlor på väggarna illustrerar en skönmålad historia – svarta kvinnor och män som skördar socker. Blod, svett och piskrapp syns ingenstans. Tavlor luktar inte djävulskap utan bara hänger prydligt. Ingen som förklarar, inga texter att läsa, utan bara gå runt bland romdrinkar och vita dukar, se hur en liten turistbasar växt fram runt den 44-metriga pelaren som engång var Kubas högsta byggnad. Så viktigt var slaveriet!

Efter en timme fortsätter tåget. Palmer, slätter, en utmagrad hund, en Lada från Sovjetunionen, unga killar på häst och ännu en familj som vinkar till tåget där de står och förväntar något tillbaka. Till Kuba hade jag med mig pennor att ge bort, fast inte tänkte jag på dem just idag. Pennorna alltså. Typiskt.

Valle de los Ingenios_34
Entre till Hacienda Guachinango. Foto: Johnny Friskilä

Nästa stopp Guachinango. Här finns en hacienda, en gammal herrgård, härskapshus från slutet på 1700-talet, mittpunkten till ännu ett av dalens omkring 50 sockerbruk. Idag är huset omgjort till restaurang där några av turisterna ska äta lunch. Jag är dock inte den enda som har lite svårt för dessa färdiga gemensamma luncher. Min tid vill jag använda till annat. Jag vill promenera, fotografera, se, tänka, vara själv, inte bli påtvungen någon konstgjord social interaktion som jag dessutom ska betala för.

Jag balanserar på rälsen, går ut på järnvägsbron som korsar floden Ay, eller Rio Ay som det står på en skylt. Jag försöker hitta symmetri i brons konstruktion och hur den bäst kan passa inom ramen av mitt vidvinkelobjektiv. Jag tror jag lyckas hyfsat.

Valle de los Ingenios_56
Bron över Rio Ay. Foto: Johnny Friskilä

Annars är Guachinango inte mycket för ögat. Visst, naturen är tillräckligt vackert, och inte är det kubanernas fel att jag i mitt liv sett landskap så det räcker. Men jag går här, trivs, har tiden på min sida innan det är dags att sakta rulla tillbaka. Låta dieselloket tuffa i retur till Iznaga med dess slavtorn och vita dukar. Sen ner mot Trinidad där dagen började. Rytmiskt, dunkande framöver, med många tankar i huvudet.

Taggad med: