Begravningsfölje i Trinidad, Kuba. Foto: Johnny Friskilä

Jag småspringer ner mot tågstationen och hamnar bakom ett begravningsfölje. Får man springa förbi de sörjande eller bryter man en oskriven regel då? Eller kanske en skriven?

Det här är staden Trinidad på Kuba och jag ska ta tåget till sockerbruksdalen, Valle de los Ingenios. Den besked som jag fick igår gäller inte längre. Nu är det nya puckar – och jag springer från kontoret till någon utflyktsarrangör där jag egentligen skulle möta upp, och fem, sex kvarter bort mot järnvägsstationen när det saktagående gravföljet blockerar vägen. Jag får helt enkelt tränga mig förbi.

Kistan är svart. Det är blommor omkring där sen sakta förs fram längs gatan. Locket är på och bra är väl det, att se lik har jag gjort förut och inget jag längtar efter att göra igen. Där, några meter längre fram ser jag järnvägsspåren och ett litet hus som är stationen.

Perongen i Trinidad. Foto: Johnny Friskilä

Några tyskar väntar på tåget. Ett par busslaster med danskar och japaner. Kamera och mun- och solskydd, en märklig syn här i Trinidads utkant, vars enda attraktion är ett gammalt tåg som guideböckerna beskriver som ånglok. I verkligheten går det på diesel. Inte är det så värst gammalt heller.

I en liten lucka köper jag biljett. Turisttåget betalas med turistpengar, nästan 100 kronor kostar det, eller 10 CUC, kokk som man uttalar de konvertibla pesos som landets valutaenhet för besökande kapitalister heter. Kuba har ju faktiskt två olika valutor, fast nog om det nu.

Tågstationen i Trinidad och bilden av den typiska turist. Foto: Johnny Friskilä

Bredvid biljettluckan inne på stationen hänger förutom den vanliga Castrobilden, även en teckning föreställande herr och fru Turist. En nidbild kanke, fast säkert inte menat så. Två turister som i short och kortärmat, med resväska och drink i handen kliver om bord det tåg som så beskrivande heter ”Tren de Turismo”. Turisttåget.

Fattiga och rika. Foto: Johnny Friskilä

En gammal man står med sin hatt i händerna. Han tigger – en rätt ovanligt syn på Kuba. Många på Kuba vill annars ha pengar för att fotas. De klär upp sig i sina stora kreolska klänningar och poserar med den största cigarr som tänkas kan. Cigarrer av tidningspapper och brun tejp som ser äkta nog ut på avstånd. Fast inte här. Här står mannen i sina slitna kläder med mössan i hand mitt på järnvägsspåret och hundra turister tittar ner från plattformen, tittar åt höger, åt vänster, tittar åt alla håll, in i kamerans sökare, fokusera på något annat. Jag hör holländska, tyska, spanska, franska, hebreiska, engelska, norska. Prata om vad som helst.

Sen kommer tåget. En halvtimme försenad. Jag hade inte behövt småspringa. Även begravningsföljet hade hunnit ikapp om det haft vägarna förbi. En äldre tysk kvinna klagar över att gruppen på 30 personer inte får sitta tillsammans. Det var det hon hade blivit lovat. Hon är dessutom på tysk tid. Jag vet inte vad försening heter på tyska. Det är kanske ett ovanligt ord? Punktlich känner jag dock till. Det gör i alla fall hon. I öppna vagnar av träd på bänkar av träd och målad smidesjärn åker vi mot sockerbruksdalen – dalen vars sockerbruk och slavarbete gav rikedom till Trinidads fina familjer. Valle de los Ingenios. Fortsättning följer…