Uppgångar och portrum i Havanna

Cuba_hallway_livingroom_13
Foto: Johnny Friskilä

Jag tar en promenad. Kanske lite långsammare än vanligt. Lite för att skorna gnager, fast mest för alla portrummen. Fem dagar i Havanna är tillräckligt för museerna och strandpromenaden, kaféerna i gamla stan och marknaden med socialistisk litteratur. Men fem dagar är inte nog för att se det som gör Kubas huvudstad, Havanna, unik, nämligen människorna, livet.

Det levs på gatorna, på trottoarerna, vid det öppna fönstret där en gammal dam lutar sig ut över fönsterbrädan. Hon pratar med en obekant som precis stått en halvtimme i kö för att köpa sitt dagliga bröd. Subsidierat…, på bok.., rationen.

Livet, det som levs med rop från balkong till balkong, verandor fulla av gröna växter, av nyhängd tvätt på tork. Det liv som levs med ytterdörren öppen så att den gamla kan titta ut på världen, och världen kan titta in på henne. En teater, fast rollerna är difusa. Vem är egentligen publik och vem är aktören?

Barnbarnet sitter ensam framför tv:n. Tecknad film i svartvitt, inte för att filmen är gammal, utan för att tv:n är det. Men den funkar, precis som bilarna på Kuba som bara går och går och som meckas på varannan kväll för att kunna fortsätta gå i ett land där reservdelar är hårdvaluta och varje chaufför måste vara sin egen mekaniker. En verkstad kostar en månadslön. Eller tre.

Cuba_hallway_livingroom_16
Foto: Johnny Friskilä

Aldrig har jag sett så många gungstolar. Både dem och den svartvita tv:n påminner om min barndom, hemma hos min morfars mor, mitten av 80-talet i norra Norge. Sen dess har jag nog aldrig lagt ögonen på en tjock-tv utan färg. Tills nu, januari 2016 i Havana, där jag promenerar så sakta som jag över huvud tagit kan för att hinna se in genom alla dörröppningar, fönstergluggar, in i alla vardagsrum, uppgångar och portrum.

Där, i någons vardagsrum står en glassmaskin. Från ett annat fönster säljs mangomarmelad. Tavlor. Che Guevara och Jesus. Nöden lär naken kvinna spinna, heter det. Kapitalismen i mikroformat har för längst slagit rot i den socialistiska ettpartistaten. Det är lagligt nu med små privata affärer. För bara några år sedan var all business statlig. Nu gäller det att sälja det som säljas kan.

Skymningen. Kväll. Gatorna blir mörkare fast i portrummen är det ljust. Vitt från ett gammalt ljusrör, gult från ett par glödlampor, fladdrande från en tv-apparats katodstrålerör där LCD och plasmateknik ännu inte kommit. Varje rum blir som en liten låda, som ett dockhus, ett skåp där jag tittar in. Många små världar bredvid varandra längs en gata i mörker, där barnen spelar fotboll eller har fått en mynt, en peso till grannens glassmaskin.

Cuba_hallway_livingroom_12
Foto: Johnny Friskilä

Ett hus har till hälften rasat ihop. Takvåningen är en öppen ruin. Fast nerifrån låter basen. Att de vågar, tänker jag, kan inte sådana ljudvågor riva hela strukturen? Det är rumba och son-musik för alla pengarna, musik som den bara kan låta här, där den har sitt ursprung, där den hör hemma. En äldre man dansar på gatan. Han är minst 80, men svänger sig som om han vore 20.

Fem dagar i Havana är tillräckligt för museerna. Men för musiken, gungstolarna och de upplysta portrummen är fem dagar ingenting. Inte för den som promenerar långsamt.

Taggad med: