Det är ett av dessa ställen som man annars bara åker förbi, och det hade vi kanske gjort om det inte vore dags för en toapaus. Shamakhi är ingen stor stad, men här, på vänster sida om vägen när man åker från Baku till Sheki står en moské, storlek större. Den ser nybyggd ut där den står, byggd i sandsten med en liten trädgård, en stor stenbelagd öppen yta och ett svart högt staket mot vägen. På andra sidan vägen finns en stor parkeringsplats där vi stannar och nu gäller det att komma över gatan. Trafiken i Azerbajdzjan kan man nämligen säga mycket om.

Det är först när vi korsat denna livsfarliga väg med en svärande och skrikande guide som leker trafikpolis och visar knytnäve mot en äldre man i en rostig Lada, att vi börjar inse hur denna byggnad är mer än bara något så sällsynt som en ren toalett. Den på ytan nya moskén är, tro det eller ej, den äldste moské i hela Azerbajdzjan, ja faktiskt i hela Kaukasus.

Vi gör det vi måste i tillbyggnaden, och frågar vakten om vi även får gå in och titta på själva moskén. Visst får vi det, det är ju alltid trevligt med besök. Mina kvinnliga resenärer tar fram sina huvuddukar. Det är alltid bra med en halsduk i väskan när man reser i Kaukasus, både i de kristna och de muslimska länderna. Plötsligt finns där något intressant att se inom ett gudshus fyra väggar och då är det bra att ha möjlighet att visa respekt. För männen gäller långbyxor, vilket jag lärde den hårda vägen redan under min första Kaukasusresa sommaren 2008.

En kvinna i 60-årsåldern går med en dammsugare. Det är lördag, vilken innebär att dagen innan var fredagsbön och det är oändliga kvadratmeter matta som nu behöver rensas. Kvinnan säger inte så mycket, nickar artigt, gör sitt jobb, en man gör runt, pekar på golvet, hon missade tydligen ett dammkorn på den röda bönemattan som täcker hela golvet. Vilken mindre sympatisk man!

Vår guide berättar om moskén som byggdes här år 743-744, eller år 126 om man följer den islamska kalendern. Det gör denna moské till den äldste i Kaukasus, om man inte räknar fredagsmoskén i Derbent i Dagestan, dagens Ryssland som konstruerades tio år tidigare, år 734. Det är förövrigt en av anledningarna till att just Dagestan står högt på min lista över framtida resmål, men nog om det.

Jordbävningar och krig, det är de två största anledningarna till att denna moské ser så ny ut i dag. För det är just det den är. Nyrenoverad. De höga väggar som nu omger oss här vi står paraderade för gruppfoto med vår färggranna lokalguide, stammar inte från 700-talet. 1100-talet, 1600-talet, 1800-talet och senast 2000-talet gjordes stora renoveringar. Vi får veta att armenierna satte eld på moskén år 1918, efter först att ha brunnit ner staden, jagat kvinnor, barn och äldre ner till moskén för att sen låta dem brännas levande. Spor efter lågorna kan fortfarande ses i vissa delar av moskén.

Så låter i alla fall den azerbajdzjanska historiebeskrivningen. Hur armenierna ser på historien är troligen annorlunda, men vi ser i alla fall sporen efter lågorna, om icke människorna. Det är dags att åka vidare. Vi har fått en inblick i en azerbajdzjansk småstad. Vi har sett hur resurser används för att renovera stora monumentala bygg. Jag har en känsla av att det har mindre med religion att göra, och mer av nationsbyggande. Moskéns monumentala uttryck känner jag igen från Bakus både nybyggen och renoveringar. Vi har fått lära oss om Azerbajdzjans syn på grannlandet, Armenien, som fortfarande är fiende nummer ett och vars folk är den elaka vargen i stort sett varje berättelse. Vi dömer inte, utan lyssnar på deras berättelser. Vår färd kommer fortsätta till de andra Kaukasus-länderna. Då ska vi även lyssna på dem.