När någon säger Anderna tänker kanske de flesta på Peru. Däremot, om man börjar norrut, så befinner delar av Anderna sig i Venezuela. 4000 meter över havet står jag. Växtligheten är brun och torr. Tjockbladiga rosetter pryder landskapet. Det är dessa växter som kan hålla vätskan. Som inte fryser. Här är det nämligen kyligt även dagtid. Luften är tunn. Jag försöker springa lite, bara för att känna hur andfådd jag blir. Nej, jag ska nog inte springa.

Socialistisk sockerrörsjuice med citron. Vi befinner oss ju tross allt i Venezuela. Under min vistelse låg Hugo Chavez på sjukhus i Havanna. Han försökte revolutionera Venezuela. Det gick väl sådär. Ett ekonomiskt, politiskt experiment som än idag, efter hans död, fortsätter. Frågan är bara hur mycket längre till? Och hur mycket juice som idag finns i affärerna? 

I en landsby i bergen står folk i kö. De väntar på kyckling. På marknaden kan de självklart köpa. Men då måste de ha pengar. Pengar de inte har. Till de statliga affärerna med kontrollerade priser får man stå i kö. Venezuela är ett fattigt land. Eller snarare rikt. Fast skillnaderna mellan folk och folk är stora. Gigantiska. Det var väl det Chavez ville ändra på. Och visst, många fick det bättre under hans styre. Andra sämre. Bättre att stå några timmar i kö för en kyckling än ingen kyckling alls. 

I Merida är det karneval. Parad genom staden och olika organisationer, grupper klär upp sig, ut sig, dansar och spelar musik. Själv leker jag reporter. Det är kanske skoj att vara där med en stor kamera. Inte så många andra som är det. Folk är glada. Det var för övrigt från Merida att jag fick åka upp i Anderna. Hyrde en chaufför och guide. 70 amerikanska dollar kostade det. Den venezuelanska valutan ska man inte lita på.

Att växla pengar i bank i Venezuela gör man bara inte. Då blir landet världens dyraste. Nästan så att staten bara konfiskerar ens pengar. Att växa svart är dock inte så lätt som jag trodde. Varken förut eller senare har jag varit tvungen att ransonera mina pengar. Jag tillåter mig själv bara att spendera ett visst belopp per dag. Om jag lyckas betala något i dollar så gör jag det. Men annars ransonerar jag. Något som dock är billigt oavsett är transport. Att åka buss eller taxi kostar nästan ingenting. Här är en venezuelansk taxi-station.

Att Chavez en gång i tiden var populär är det ingen tvekan om. Han lyfte många människor från desperat fattigdom. Människor fick tillgång till medicinska tjänster för första gång. Kubanska läkare till Venezuela i utbyte mot olja och bensin. Men sen gick det något så fruktansvärt åt skogen…

En liten affär i Maracaibo. Färgerna ger liv till staden. Coca Cola-skylten handgjord. Ungarna leker i de små gränderna. 

Det är varmt. Luftfuktigheten hög. Solen… Staden är tom. Vem vill vara ute nu? Ingen, förutom jag. Inte ens växterna klarar av det här livet. Därför är palmen av plast, eller vad den nu är gjord av. På kvällen är det dock mer liv i dessa gator. Jag tar en kall öl på en servering. Den venezuelanska ölen är rätt god. Eller så är det bara varmt…

Jag går förbi Baralt-teatern. En kulturell institution i Maracaibo. Uppkallad efter författaren Rafael María Baralt, teatern från 1800-talet. Dagens byggnad härstammar dock från 1932, och när jag går förbi står det uniformerade män utanför. Jag försöker fråga på ett språk jag inte kan, spanska alltså, vad som händer där inne. Jag blir inbjuden. Och där inne, i stora salen, pågår ett politiskt möte där unga människor i röda hattar applåderar åt talare som antagligen pratar om revolutionen. Det spelas musik ,och på scenen visas stora bilder av Chavez. Efter ett tag går jag ut igen. På gatan står en försäljare med sina Chavez-souvenirer.