Foto: Johnny Friskilä
Efter den gamla mayastaden El Cedral fortsatte resan söderut och österut, med Pat bakom ratten. Cozumel har bra vägar, den största faran är antagligen turister på hyrda mopeder, turister som inte kan köra moped. Från att köra söder- och österut, svänger nu vägen åt vänster, vi har nämligen åkt så långt det går. Nu fortsätter vägen uppåt igen, norrut och längs den östra kusten där vi har havet åt höger och mangroveträsket åt vänster.
Här, på den delen av ön som vänder mot stora havet finns inga el-master och nästan inga hus. Kanske vädret är för hårt, vindarna för starka och vågorna för stora? Cozumel fick på allvar uppleva vädergudarna år 2005 när orkanen Wilma svepte över ön. Wilmas öga hamnade passerade ön och orkanen orsakade skador på både hus, infrastruktur och korallreven och det maritima livet i havet utanför.
Foto: Johnny Friskilä
En motorcykel och en sådan tidigare omtalad turistmoped står parkerad vid vägkanten och vi stannar. Skylten på ”The Liquor Box” önskar oss välkommen till Miami och informerar om 25 timmar öppet. Några mindre skyltar står skriva hebreiska. Här finns ett litet ruckel av ett hus, en strandbar med några pelare som håller uppe stråtaket som täcker själva baren. Det är i princip alls, något plastbord med stolar och hängmattor mellan trädpelare som står stadigt i den gulvita sanden. Bara lite längre tid för människorna skulle det ta att demontera, än för stormen att demolera.
The Liquor Box. Foto: Johnny Friskilä
Mojiton här ska vara bäst, men det är lite för tidigt på dagen för mig. Jag testar hängmattan, med min kamera zoomar jag in en fågel som på sina långa ben letar mat bland den sargassotång som havet tagit med sig och sköljd upp på stranden. Ibland kan det bli rätt mycket av dessa alger, sen ligger de där och ruttnar och luktar härligt för den som villa doppa sina tår i det salta, karibiska vattnet. Fast simma för långt ut här på öns östra kust ska man vara försiktig med. Undervattensströmmarna kan vara förrädiska och de finns de vars simtur här blev det sista de gjorde.
Vägen fortsätter norrut, längs kusten, stranden, vågorna. Vi stannar igen. På vänster sida av vägen, bland mangroverna, ligger en alligator och solar sig. Kanske ligger den här särskild för oss, för de turister som stannar här, för på höger sida av vägen, vid stranden, finns en större bar och restaurang. Det erbjuds massage, säljs hängmattor och kokosnötter, och kokosnötter passar säkert bra eftersom stället heter just Coconuts. Det här är december så personalen går runt i tomtemössor. De får tacka värmen för att arbetsgivare inte kräver tomtedräkt, fast de sitter mest där, personalen, två servitörer på en resenär. Två beigeklädda män i cowboyhattar börjar sjunga Guantanamera, trots att det här är Mexico och inte Kuba. Fast Karibien som Karibien, de männen för någon dollar från bordet bredvid och jag tar en öl, en Dos Equis, som cervezas, jag menar serveras med salt runt kanten av glaset, ett Corona-glas.
När vi är halvvägs upp östkusten har vi passerat ett par restauranger till. Längre norrut finns bara grusväg. Stora vägen tar åt vänster och vi korsar ön på transversalen som den kallas. Transversal de Cozumel går från öster till väster eller vice versa beroende på var man befinner sig, passerar några mayareliker med inträdesavgift, affärer och en kyrkogård för gamla flottor från de årliga karnevalen. Transversalen tar oss till huvudorten San Miguel. En dag på Cozumel är över.
Kommentera