Jaguaren Junior Buddy känner doften av mat. Foto: Johnny Friskilä
Det är matdags. Junior Buddy i Belize Zoo vet det. När en turist går in i den specialkonstruerade buren i jaguarens inhängning, är det för att turisten utan att själv förvandlas till kattmat, mot en summa dollar, ska få mata Junior. Den amerikanska kvinnan skrattar, hennes man håller kameran, hon brister ut i ett exalterat ”Oh my God”.
Anledningen till att gud åkallas är at det är detta par som tillsammans med jaguaruppassaren sitter i buren och med stora bitar rått kött och inälvor lockar till sig jaguaren. Smidigt och lätt hoppar den upp på buren och befinner sig nu direkt ovanför våra amerikanska betalande främlingar.
Jaguaren Junior Buddy känner doften av mat. Foto: Johnny Friskilä
Själv bevittnar jag det hela från gångstigen bredvid, tillsammans med ett gäng som verkar vara i samma sällskap som amerikanskan med de smaskiga inälvorna i sina händer. Min telezoom försöker fokusera på katten samtidigt som inte allt handlar om att fotografera. Ett sådant kattdjur vill man egentligen bara låta ögonen vila på, utan någon kameralins däremellan.
Junior Buddy är en jaguar som levt hela sitt liv i denna djurpark. Egentligen är jag inte jätteförtjust i djur i fångenskap, fast med Belize Zoo är det annorlunda. Djuren här är de som av olika anledningar inte skulle överleva i den vilda naturen. Man har försökt. För Juniors del var det hans mamma som räddades från privat fångenskap. Andra djur kan ha hittats allvarligt skadade, varit föräldralösa eller som Juniors mamma, konfiskerats ifrån människor som haft dem i sina privata hem.
Tapiren skrattar. Foto: Johnny Friskilä
Lite lägre bort i parken som täcker ett rätt stort skogsområde går några tapirer runt i sin inhägnad. Längs vägarna i detta land i Centralamerika som fram till 1973 het British Honduras och som först fick självständighet år 1981, finns ibland gula vägskyltar med bild av tapiren. Olyckor händer ibland, och om en bil och en tapir skulle krocka, så är det bilen som går segrande ut. Skulle olyckan vara framme och djuret inte för allvarligt skadat, kan en rehabilitering på Belize Zoo vara ett alternativ. En av tapirerna verkar lite sällskapssjuk. Den kommer emot mig, skrattar glatt när jag tar dess porträtt, visar tänderna och tandköttet.
Jaguaren Junior Buddy känner doften av mat. Foto: Johnny Friskilä
Ozeloten är ett annat kattdjur som lever i Belize. Ja alla djur i denna djurpark är sådana som lever i Belize. Ozeloten är mycket mindre än jaguaren, men större än en vanlig katt. Den visar mig inget större intresse, och varför skulle den det? Den klättrar upp i ett träd och kissar. Gömmer sig bland de tropiska trädens många blad, som för att jävlas med min autofokus. Men jag lyckas, och får i alla fall en fin bild. Tycker jag.
Toucan i Belize Zoo. Foto: Johnny Friskilä
Krokodiler, papegojor, en tukan, fågeln med den enorma och färgglada näbben som även är nationalfågel i Belize – alla finns de här. Sköldpaddor, spindelapor och inte minst, den svarta pantern som går emot mig tillräckligt snabbt för att min kameras fokus inte hänger med. Det vill säga, jag hänger inte med. Den svarta pantern är egentligen en jaguar, men av någon anledning kallas ofta svarta jaguarer för pantrar. Det har något med melanism att göra, resultatet blir motsatsen av om djuret vore albino. Svart.
Det är varmt. Små myggor eller knappt synliga små knott tycker att mina armar och ben smakar gott. Även de är tydligen hungriga. Souveniraffären har ett litet fik, fast det verkar inte särskild spännande. Jag köper en flaska rom för sex dollar. Etiketten har Juniors porträtt. Det är dags att bege sig, bil och chaufför väntar utanför. Junior har fått sin mat. Det är snart dags för mig att få min.
2 kommentarer ›