På tåget med Sergej, Sergej och Sergej

På tåget sitter vi och pratar. Jag blir vänner med Sergej, Sergej och Sergej. Den ena är tågvärd i vår vagn. De två andra jobbar i restaurangen. Sergej, tågvärden, säljer öl svart, och för en lite billigare peng än Sergej och Sergej i restaurangen. Med andra ord får jag absolut inte berätta för Sergej och Sergej, att Sergej också säljer öl. Vad för man inte för några extra rubel?!

Scenen med Sergej, Sergej och Sergej utspelade sig på tåget mellan Moskva och Almaty. Den längsta sträckan på Den stora tågresan. Såhär var det nämligen:

På kvällen den första september lämnade vi Moskva. Dagen hade varit till fri disposition. Jag organiserade en frivillig båtutflykt nere vid Moskvaflodens strand. Det var på eftermiddagen och båten jag egentligen ville ha var slutsåld. Vi fick ta den innan. Att se Moskva från floden är absolut värt sina rubel. Mer om det sen.

Den sista timmen innan avfärd spenderade vi med att se Moskva från ovan. I skybaren på hotell Ukraina. Servisen var väl sådär. Jag drack en ginger ale och tittade på solnedgången. En lite mer avancerad alkoholfri drink hade varit att föredra. Jag var trots allt på jobb. Vem vet vad som kan hända på en tågstation sent i natten.

Avfärd skybar, ankomst hotell, avfärd hotell med allt bagage, ankomst tågstation. Nu börjar allvaret. Spänningen. Hur ser tåget ut? Nytt eller gammalt. Finns där restaurang? Rent eller smutsigt. Tre nätter och två dagar framför oss. 56 timmar på ett och samma tåg. Det visade sig vara kazakiskt. Gammalsovjetiskt, men rent.

Fördelen med gamla tåg är att de underhålls. Och de funkar. Man vet att överschlafen håller och jag behöver inte oroa mig för att ramla ned på medresenären under. Nu var det i och för sig jag som låg under.

Det blir 2 september och jag vaknar. Har sovit så gott. Vi är 14 personer som ska äta frukost. Den hade jag planerat till halv nio, men vi får äta i omgångar. Gröttallrikarna uppgår inte till 14. Vi äter vår gröt och timmarna går. Jag köper torkad fisk på stationen. Frågar vad den heter men glömmer att anteckna. Någon som vet? Fisken är i alla fall lokal. Från Volga den här gången. Moskvafloden har vi lämnat bakom oss.

Sen ankommer vi Samara. Jag har aldrig besökt Samara förut. Vet inte om jag kan räkna Samara nu heller, men en dryg halvtimme har vi. Tillräckligt till att gå av tåget, springa in på stationen, ut ur stationen på andra sidan och få tio minuter stadsliv. Köper en kylskåpsmagnet. Hur många som läser det här kan hänga ”Samara” i köket?

På tåget sitter vi och pratar. Det var nu vi blir vänner med Sergej. Och Sergej. Och Sergej… Vidare från Samara. Det blir natt. Under natten stannar vi i Ufa, men jag sover. Kan därför knappast säga att jag varit i Ufa.

Det blir morgon den 3 september. 40 minuter i Chelyabinsk. Vi är nu i Asien, öster om Uralbergen. Här bor en miljon. Jag rusar ut på stationen. Frågar en kvinna om centrum men till stora torget tar det 20 minuter att gå. Det finns en större affär. Jag köper en sushirulle, en pizzaslice med dill och majonäs och en kylskåpsmagnet med bild av en traktor i silver. Har jag väl köpt en i Samara kan jag inte vara sämre här. En lokal öl och chokladask ingår också i mina Chelyabinsk-köp.

Det blir sen frukost. Inte förrän efter 11. Sergej och Sergej hade slut på mjölk. Utan mjölk, ingen gröt i restaurangen. Gröt är det som gäller. Åtminstone till frukost på tåg i Ryssland.

Jag försöker läsa lite, men att läsa på tåg är svårt. Istället sitter vi och pratar. Mina resenärer och jag. Om allt och inget, om vikingahistoria och nya resmål. Det är det jag tycker är kul med mitt jobb. Att lära känna folk, att få ta del av andras kunnskap.

Det blir eftermiddag. Vi åker genom Kurgan. Närmar oss gränsen. Den till Kazakstan. Att åka tåg från Estland och in i Ryssland, som vi har gjort, är inga problem. Allt går enkelt och effektivt. Att åka ut ur Ryssland är lika enkelt. Trevliga tulltjänstemän frågar lite, stämplar. En trött hund orkar inte ens nosa på vårt bagage. Tydligen inga drogar. Landskapet rullar förbi därute. Vi har sett ryska små trähus och landsbyar med insjöar och kornåkrar. Enorma skogar som rullar förbi våra fönster. Nu är det kväll, och den sista natten på tåg kvarstår. För den här gången. Jag öppnar två flaskor mousserande och vi skålar i restaurangvagnen i det vi ankommer första staden i Kazakstan. Petropavlovsk.

På stationen växlar jag pengar och hinner köpa en kylskåpsmagnet. Ställer klockan tre timmar fram. Tåget som tills nu gått på Moskvatid, ska plötsligt gå på Astanatid. Så är det i Ryssland nämligen. Tågtidtabeller är på Moskvatid. Men nu är vi i ett annat land. Klockan är med ett nästan midnatt. Nästa morgon kliver vi av. Vi säger hejdå till Sergej, Sergej och Sergej.