Jag trodde jag var så smart. Äntligen kom jag ihåg. Nu ska jag göra det där jag tänkt på så många gånger. Ni vet, när minneskortet börjar bli fullt. Det går trögt att importera bilder till datorn. Men nu, nu ska jag radera alla de där bilder jag redan importerat. Sen kan jag börja fota igen och allt kommer gå så snabbt.
Jag står där i Tbilisi. Med ny grupp som jag är färdledare för. Har precis tagit en bild när jag tänker den där smarta tanken. – Ja ja, den bilden jag nyss tog kan jag ju bara ta om igen. Så jag går in i menyerna, raderar allt på kortet, känner jag glad och nöjd. Tar om igen senaste bild och den blir jättebra.
Tillsammans med gruppen promenerar vi genom Tbilisis gator. I den georgiska huvudstaden skiner solen. Allt går som planerat. Vi besöker kyrkor, tittar på badhus, äter lunch, åker till en utsiktspunkt, kollar in loppisen. Vi vilar på hotellet, åker till restaurang och äter middag.
Tillbaka på hotellrummet sätter jag mig ner framför datorn, kollar på mina bilder och då händer det. Som ett litet blixtnedslag eller som om hjärnan bara stängs av ett halvt ögonblick och sen att någon trycker på en brytare. Var har jag varit någonstans? Vad tänkte jag egentligen?
Jag inser att bilderna från igår…, de importerade jag ju aldrig till datorn. Alla bilder från besöket på operahuset. Den halvtimme innan föreställningen som jag upptäckte varje hörn av det nyrenoverade operan. Maurisk stil från slutet av 1800-talet. Operan har ju dessutom så sällan öppet.
Och husen i den del av gamla stan där jag promenerade. Där jag upptäckte nya vinklar och fotomotiv. Alla dessa bilder låg ju kvar på kameran. Säkert ett par hundra. Sen har jag bara inte tänkt. Utan kom på den goda idén att jag raderar hela minneskortet för då får jag plats. Går runt i timmar utan att ana, utan att komma ihåg, utan att ens tänka tanken.
Det är svårt att veta om jag ska gråta eller skratta. Visst, vissa bilder kan jag ta om. Andra bilder är förlorade för alltid. Och jag som trodde jag var så smart. Dags att idiotförklara sig själv?
Illustrationsbilden är för övrigt den första bilden jag tog efter att jag fick den inte så jättebriljanta idé att radera minneskortet. Då hade jag fortfarande ingen aning om att alla bilder från dagen innan precis gått förlorade för alltid.