Santorini – och den där jävla solnedgången…

De kommer från alla håll och kanter. De börjar redan vid sex-tiden att samlas. Några även innan, med öl från någon minimarket, chips och frukt sitter de där och pratar, väntar. Står… Vid sju-tiden blir de ännu flera och jag funderar på om vi verkligen bara ska stå här, med några svenskar från Landskrona till vänster om oss och några kineser till höger. Det börjar bli trångt i Oias smala gator, trots att det i början på juni fortfarande bara är lågsäsong. Alla verkar vilja hit, som om det var århundradets solförmörkelse på gång.

Det som alla kommer för att se, är solnedgången. Solnedgången i Oia sägs vara en av de vackraste i världen, och kanske är den det. Klockan är lite över sju och skymningsljuset behagligt, både för ögonen och för kameran. Vi har varit här ett par timmar. Först vandrat de 10 kilometrarna från Fira till Oia, vandringsleden som kanske är Santorinis turistattraktion nummer två, efter just ovannämnda solnedgång.

Sen har vi promenerat runt i Oia. Upp för trappor, ner för trappor, återvändsgator och återvändstrappor , väderkvarnar och terrasser med servering, och alla dessa förbudsskyltar som verkar finnas där en utsiktspunkt kan antydas men som samtidigt är i privat ägo. Detta kontrasteras med breda marmortrotoarer och öppna platser lite längre bort, eller snarare där vi började, i början på staden, dit man kommer om man vandrat hit, eller tagit bussen.

Vad är mer grekiskt än att gå på marmor…, i trappor, hotellrumsgolv, receptioner, eller som här, ett substitut för gatsten eller asfalt, renskuret med vatten och ajax. Ajax som på något sätt också blivit en del av min Greklandsbild… I denna del av staden kostar ett par skor 1500€. Haute couture, fast för fötter, internationella märken, originaler. Lite längre bort kopior, om inte på glasögon så på den minoiska konst som hittats här, tre och ett halvt tusen år gammal, blåa apor som klättrar i ett träd och en naken man med smal kropp och stor rumpa som håller dagens fångst av färsk fisk i sina händer.

Ljuset är som sagt fint nu, för fint för att bara vänta. Därför rör vi oss, min kompis Ruslan och jag, genom folkmassorna, människohavet. Vi tittar in på bakgator, gränder, prång med pelargoner och oleander i blom. Jag har aldrig gillat ställen där människor trängs, kanske för att jag kommer från en liten stad i norra Norge där människor inte behöver trängas. Men här, en vardags eftermiddag i Oia kan man tro att något verkligen stort är på gång, pilgrimerna har vallfärdat länge och äntligen nått sitt heliga mål, en 17€-cocktail i ett glas av glas vid ett bord med en duk lika vit som väggarna på den överprisade restaurangen där man nästan får en ostörd vy av den sjunkande solen.

Vi går tillbaka. Klockan närmar sig, tycker jag. Halv åtta. Solen går väl ner snabbt när den först börjar. Platsen med den ikoniska utsikten. Om det kändes som ett människohav innan, så fattas nog orden nu. Trött i benen, lite hungrig, men samtidig utan önskan av att bli rånad av en 30€s hamburgare. På något sätt hittar vi en plats. Fick bara klättra lite, balansera på några lösa stenar med skarpa kanter, lite blod blev det från min smutsiga vänsterfot. Sätta sig ner, tänka att bättre än så här blir det inte, vi har människohavet runt oss, men ändå utsikt mot nedåtgående sol och väderkvarnarna. Några åsnor går upp för trapporna till höger om oss och blir för någon kort minut the center of attention.

En modefotograf fotar en asiatisk brudklänningsmodell. Hon poserar, balanserar på ett av dessa välvda tak som det finns så många av i Grekland. Modeller också tydligen, för dessa ska klättra upp, stå i olika poser, låta vinden fånga brudslöjan, skratta, le, i det perfekta solnedgångsljuset som ändå tydligen kräver både extra lampor och reflektorer och svarta paraplyer. Och just där, när jag fotar fotografen som fotar modellen som i sin brudklänning står i en ballettliknande poser på det välvda taket – då blinkar mitt batteri rött och lägger av.

Död kamera är straffet för att göra flera saker på samma dag. Se Fira. Gå vandringsleden mellan Fira och Oia med alla fotopauser som den kräver, och sen uppleva Oia och avsluta med solnedgången. Det blev helt enkelt för mycket för min Fujifilm med 200 mm zoom som ger mig porträttbilder på den som även står 20 meter bort. Min systemkamera från Canon däremot är en mer trogen följeslagare, fast där kör jag idag vidvinkel, perfekt för de öppna landskapsmotiven, men solen kommer se rätt så liten ut.

Jag förbannar Fujifilm, min blödande fot, min hungriga mage och törstiga strupe, men ändå glad för det lilla. Jag får faktiskt sitta och det är det inte alla som får. Fast sen kommer tanken, varför var det ingen annan som satte sig här tidigare? Knappast på grund av de stökiga italienarna bakom och bredvid mig, gud att man kan prata så mycket skit om allt och inget. Om ljud skulle fångas på foto vore inte solnedgången i Oia mycket för världen inte. Nej, här satte sig ingen, antagligen för att mellan mig och solen står en TV-antenn. En liten sådan som brukade finnas på hustaken och väggarna även i Sverige för sådär lagom många år sedan innan kabel och fibernät. Vidvinkel och antenn är knappast en god kombo men jag får gilla läget helt enkelt, se det som en utmaning, skapa bra bilder med antenn eftersom utan just nu inte är ett alternativ varken för mina fötter eller humör.

Kan den inte komma snart den där jävla solnedgången. Jag trodde det skulle gå snabbt. Hade jag ändå kollat innan, så hade jag vetat att solen i början på juni inte går ner för kring halv nio på kvällen här på Santorini. Förbannade minuter. Väntan. Blod. Italienare. Antenn.

Avvaktan. Solen sjunker. En himmel som var is-blå-grå går över i en sorts varm gul färg. Solens strålar speglas i havet som lyser upp i gult och silver. Det värma gula på husen och väderkvarnarna blir sen till en lätt orange nyans, fast något djupare orange eller rött på himlen som jag upplevt så många andra ställen i världen, verkar inte komma. Solen går ner i havet. De vita husfasaderna blir igen isblåa i skymningen. Folk börjar röra på sig, fast medan de tusentals vallfärdade hit under flertalet långa eftermiddagstimmar, ska alla iväg och tillbaka på minuten samtidigt.

Det är nu spektaklet börjar. Sällan har jag sett det. Oias trånga trappgator blir till en enda gigantisk sardinburk, bara att sardinerna lever och ska åt samma håll. Vissa vill gå snabbare än andra, men inte jag. Om alla går i samma tempo, takt och åt samma håll går det bra. Om någon försöker bryta mot det, går det mindre bra och därför skriker ungarna i barnvagnen. Google Maps tar oss in på en sidogata. Vi ska hinna med bussen tillbaka till Fira. Sidogatan är nästan tom. Till busstationen kommer bussen. Ett pensionärspar går rakt på mig i människomängden som om jag var luft, som om ingen annan fanns omkring. Ursäkta, säger jag, men jag står faktiskt här. Kvinna verkar smått hysterisk. Mannen ger mig det onda ögat, håller tyst. Pensionärskampen om inte bara sittplats på bussen utan plats över huvud tagit har tydligen börjat. Trumfkort har den som till billetören exakt växel kan ge. Och ännu är det på Santorini bara lågsäsong.