Jag har kommit in i en form av rytm. Äta, sova, plugga, titta på krimserier på Netflix eller Svt Play. Plantera frön, knölar, sticklingar, plantera om, hålla ohyra i schack. Dricka en kopp kaffe om morgonen och skriva lista över saker att göra. Vissa kan jag bocka av efter fem minuter. Andra är evighetsprojekt som återkommer på listorna som jag skriver på en kuvert jag fått i posten och som annars hade gått direkt i återvinningen.

Nåja, det går bra på tentorna. Äntligen har jag hittat en formel för goda betyg i högskolan: Snäva in frågeställning, förklara varför min vinkel är intressant, kort presentera ett alternativ med enklare eller vanligare vinkel och redovisa varför jag inte tycker detta alternativ är lika spännande. Sen skriva. Hänvisa till minst två teoretiker i minst två olika böcker. Som säger olika saker. Gör de inte det får jag säga något olikt. Om jag håller med mig själv eller författarna spelar mindre roll så länge kan jag resonera. Slutligen en konklusion där jag säger att det inte finns något entydigt svar. Sen en uppsummering. När det är gjort börjar det riktiga jobbet: redigeringen, men nog om det.

Är det ett bottennapp att inget särskilt händer? Att jag måste titta i min kalender, eller på fotona i min telefon för att komma ihåg vad jag faktiskt gjort den senaste månaden? Kanske är det det. Det visar i alla fall att det inte finns så många höga fjäll och djupa dalar i mitt liv just nu. Att livslandskapet är rätt platt, samtidigt som det också känns helt okej. Men känns det okej för att det verkligen är okej eller för att det måste vara okej, för att jag inte har ett val? Det känns ovant att se så långt bort i horisonten som jag gör nu.

Höjdpunkter då? I mars blev jag bjuden till den pakistanska ambassadören. Vi drack te och pratade om möjligheter for turismutveckling i Pakistan. Om marknadsföring, om potential, om olika segment i turistindustrin. Jag fick en kilo dadlar när jag lämnade. Mycket goda. Men det bästa? Jag har planterat några av kärnorna!