Kanske är det för att februari är så kort. Jag vet inte, men det känns som om månaden bara kom och gick. Att allting gick så fort. Att det inte hände något. Så är det förstås inte. Men jag måste nästan kolla i kalendern för att se vad jag gjorde denna månad. Var februari blev av.

Bottennappet är förstås att jag varit sjuk. Det började i slutet av januari. Med en feber som kom och gick. En hosta som blev torrare och torrare. Andningen kortare och kortare. Provresultatet i börjar på månaden var dock negativt. Jag hade min första läkartimme på videosamtal. Hon sade att det troligen var positivt ändå. Nu har jag tagit antikroppstest. Det var också negativt.

Därför var jag en del ensam i början på månaden. Mellan hostningarna och hyperventileringarna hann jag ändå läsa böcker. Den sorterns studielitteratur som är för tråkig annars. Eller snarare för svår. Lärande är ett motstånd är något vi får veta på lärarutbildningen. Så sant som det är sagt.

Höjdpunkterna då? Det växer i mina fönsterbrädor. Som aldrig för skulle jag nästan säga, fast det är en lögn. Men det växer bra, passiflororna blommar och dricker en liter vatten per dag. Minst. Under sista halvan av månaden har jag umgåtts med folk igen. Läkaren sade det var okej. Varit helt ute i Vällingby. Det tar 1 timme och 8 minuter med tunnelbanan. Så långt sträcker sig nu min resehorisont.

Men jag ska inte klaga. Hostan är nästan borta. Febern helt. Jag äter god mat, får VG på hemtentorna och jag har hunnit städa kylen. Nu är det mars. Jag kanske hinner frosta av frysen!