Om det är så att Gud är i himmelen, och djävulen i helvetet, långt där nere i underjorden, så har konstnären Johan Kinnerus missuppfattat både det ene och det andre. I Brandtorps kyrka, som han dekorerade på mitten av 1700-talet, hänger nämligen djävlarna i taket. De pinar syndarna med tänger och högafflar. I ett Sverige för några hundra år sedan, där läskunnigheten var sådär, var målerierna viktiga för att förkunna det kristna budskapet. Och skrämseln verkade vara det som funkade.

Bloggen Marias Memoarer kommer varje månad med ett fototema. Jag hakar på trenden, och här kommer några av mina fotografier med religiösa motiv. Månadens tema är nämligen religion. Vad religiösa motiv innebär för mig, ja det kommer här….

I Dhaka, huvudstaden i Bangladesh dog 1862 en 108 år gammal man. Han föddes i Persien men gick bort i det som då var det Brittiska Indien. På gravstenen finns text både på engelska och armeniska, och visst är det lite spännande, hur en armenisk kyrka plötsligt dyker upp här…

Derbent är Den ryska föderationens sydligaste stad. I delrepubliken Dagestan ligger den. En gång i tiden en del av ett persiskt rike, där även kristna minoriteter fanns. Jag tycker det är konstigt. För några århundraden tillbaka var det visserligen flera krig än vad det är nu. Men under imperiernas tid fanns en ändå en annan sorts tolerans. Vi ser oss kanske idag som fridfulla varelser, men så är många länder idag nationalstater där andra folkgrupper stort sett har fördrivits. Den armeniska kyrkan i Derbent är idag ett museum för mattor. Armenierna är borta, och kyrkan har skotthål från kamphandlingar i åren kring kring den ryska revolutionen och folkförflyttningarna då.

Religiösa motiv kan vara oväntade. Det blir mer spännande så. En synagoga i Israel blir för mig lite mer tråkig än en synagoga i Iran. Därför väljer jag en bild från Iran. Här är delar av taket från en synagoga i Esfahan.

Synagogan i Tbilisi ligger mitt i gamla stan. Georgiska lokalguider gillar att prata om hur en kyrka, en moské och en synagoga kan ligga inom en radie av hundra meter. Det här är ett bevis på den georgiska gästfriheten som man gärna pratar om i tid. Och otid. Som visserligen finns, men som gäller under vissa premisser. Som gör att jag gissar att vistas i Tbilisi, men jag skulle aldrig vilja bo där. Synagogan är oavsett vacker. Lite nu och då har den öppet, lite nu och då har den stängt.

I bergen i Azerbajdzjan, i den lilla orten Kish finns denna albanska kyrka. Kaukasiska albaner är nämligen ett folkslag man gärna pratar om här. De har inget med dagens albaner i Albanien att göra, men Kaukasus är ju regionen med många folk och många språk. Om georgierna också tycker att kyrkan är albansk är en annan fråga. Det samma gäller förstås armenierna. Azerbajdzjanerna själva är turkar och muslimer och kan förstås inte ta på sig något kristet arv. Då passar det bra med albaner.

I en kyrka i Tbilisi. Georgier går generellt mycket i kyrkan. Att be med tända ljus framför en ikon, det ser man varje dag. Ibland är det okej att fotografera människor om ber. Ibland inte. Just här är vi många turister i en kyrka och det blir lätt att fotografera när man står lite på distans. Fokus har dock hamnat på ljusen och inte på kvinnan. Manuell fokus är inget jag hinner i en fotosituation som det här.

Tara Masjid är namnet på Stjärnmoskén i Dhaka, Bangladesh. En moské prydd med kakel och delvis japanska motiv. Inte för att Japan har något med islam att göra. Blommor, geometri och naturmotiv. Inga levande djur. Eller människor. Förstås. Här står jag tillsammans med den ansvariga för renhållet. Och ja, där var ytterst rent.

April 2011 besökte jag Herat i Afghanistan. Fredagsmoskén är en av dessa stora, blåkaklade komplex från Sidenvägens dagar, och trots att vi inte har samma språk, försöker denna säkerhetsvakt visa mig vissa detaljer i moskéns arkitektur. Nej, jag fattade inte mycket, men jag fick hans porträtt.

En moské av salt. I gruvorna i Khewra, där Himalayasaltet kommer ifrån, trots att det inte riktigt är Himalaya. Så ja, det här är alltså en minimoské inuti det som är världens näst största saltgruva. Någon bön kunde jag dock inte se här…

Lysande kors, fast någon kyrka är det inte. Jag befinner mig i Esfahan i Iran, och det här är Lotfallah-moskén från början på 1600-talet. Korsen är helt enkelt fönster, där ljus och luft får komma in. Islam är, som jag varit inne på tidigare, restriktiv när det gäller avbildningar av människor och djur. Desto mer geometri, blommor och grönska.

 

Det är eftermiddagen och solen har precis gått ner vid den hinduistiska helgedomen Katas Raj i norra Pakistan. Idag är tempelområdet ett rätt så nergånget museumsområde. Eller ja, museum och museum. Det är det det är, ligger där det ligger, och här finns ett par män som tar hand om området, låser upp dörrar när besökare kommer och tar några kronor för det. Efter splittringen av Indien 1947 lämnade miljoner av hinduer det som blev Pakistan till fördel för Indien.

 

Sufism, får jag kalla det en gren av islam? Inte alla kommer hålla med mig i så fall, men om man säger såhär; mysticism, dans, trummor, haschish. Åtminstone på torsdagar i Lahore, Pakistan. Det spelas. Ropas. Män dansar, snurrar runt och runt och runt, och omkring dem sitter grupper av andra män i alla åldrar. De pratar, skrattar, knådar sina små brungröna klumpar mellan fingrarna innan de röker dem. En religiös upplevelse, eller ett sätt att umgås. För samhällets utsatta, eller helt vanliga? Jag vet inte riktigt. Jag får ta reda på det. En upplevelse i alla fall.

Liggande Buddha på Sri Lanka, närmare bestämt Dambulla där grottkomplexet Raja Maha Vihara finns. Grottorna har dateras 2000 år tillbaka i tid, men det är klart, inte allt det man ser är så gammalt. Om något. Antal statyer och väggmålningar är i alla fall imponerande och stämningsfullt.

Santuario Dom Bosco kallas även den blå kyrkan. Det är inte svårt att förstå varför. Modernism förstås, men så är också hela Brasilia där kyrkan ligger en ny skapelse. Brasiliens huvudstad är heller ingen direkt turistmagnet, och därför ger kyrkan mig känsla, stämning och lugn.

 

Det var även sista bilden. Fast jag har hur många som helst. För när man reser runt i världen, som reseledare, då blir det många kyrkor, oavsett om man själv vill det eller inte.

Oavsett är det trevligt att ibland skriva lite som jag gör nu. Väcka reseminnen. Se något av det jag upplevt. Tänka tillbaka, men även googla och kolla upp fakta. Årtal kan jag alltid läsa mig till. Känslan måste jag minnas.