Peshawar, Pakistan, december 2018. Från stora mässingsamovarer serveras grönt te. Samovarerna måste diskas ibland, och det görs av den här killen.

Lahore, Pakistan, november 2017. Jag bor hos en familj och får följa på picknick bland gravarna. Det är nämligen minnesdag. En nära släkting gick bort den här dagen för några år sedan, och hela familjen samlas för att äta och be. En gravsten är mitt ryggstöd och jag får fota både kvinnor och män.

Dhaka, Bangladesh, februari 2020. Ansvarig för renhållet i Stjärnmoskén, Tara Masjid på lokalspråk. Lite blyg i början. Vi pratar inte samma språk. Men sen, absolut inte blyg. Och varje kakel har putsats. 

Yangon, Burma/Myanmar, januari 2020. Landets kanske största helgedom, Shwedagon-pagodan. Inhemska och utländska turister. Munkar, nunnor och noviser. Alla samlas här, för sightseeing, fotografering och bön. Själv är jag nog duktigare på att fota än att be. För andra är det tvärt om.

På cirkeltåget, Yangon, Burma/Myanmar, januari 2020. Turister, lokalbefolkning, djur och varor samsas om den plats som finns. Försäljare går förbi med sina varor på huvudet. Mannen på bild har en hane i en flätad korg, men korgen välter och hanen rymmer. Den fångas dock snabbt in, och mannen är tydligen stolt över den. Inte för att den rymde förstås, men ändå.

Borneo, Malaysia, februari 2020. På båtutflykt i Santubong-området. Till landsbyar vid vattnet där bilvägar inte finns. Karaokeanläggning finns däremot. Kanske inte så konstigt, eftersom det just denna dag är bröllop i byn. Och som turister får vi vara med och blir även bjudna på mat.

Chittagong Hill Tracts, Bangladesh, februari 2020. Jag går runt på marknaden i den lilla handelsorten Thanchi. För att komma hit har jag specialtillstånd, och fem väpnade poliser följer varje steg jag tar. Jag hade varit mera bekväm utan gevär och uniformer så nära, men det är det som krävs för att jag ska få vara här. Denna delen av Bangladesh har nämligen andra folkgrupper. Minimalt med infrastruktur. Här har det varit uppror och rebeller. Människor med stenansikten. Förutom ibland. Jag får ingen bild om jag inte frågar. Därför frågar jag. – Men vänta bara. Jag måste bara se till att smycket hänger fint först…

Gränsen mellan Nord- och Sydkorea. Bild tagen från den nordkoreanska sidan. Juli 2004. På tal om stenansikten. Här är några till. Och en sådan stil. Stramt och hårt. Medan det på andra sidan, dit man absolut inte får gå, så mjukt och avslappnat. Åtminstone när det gäller kroppsspråket och hållningen. Fast det är ju bara skådespel.

Madrid, Spanien, november 2019. Turron och marsipan på Casa Mira. Det är, enligt mitt tycke, så affärer ska vara. Åtminstone de affärer som jag är intresserad av att handla i. Liten, gärna med tradition, och förstås specialiserade. Stora smakbitar. Tydlig yrkesstolthet. Sådant smittar av sig. Det behöver inte vara billigt då!

Sheki, Azerbajdzjan, september 2019. Utanför emirens sommarpalats står denna kvinna och säljer halsband av frökapslar. De kostar 1 manat, ungefär 5 kronor styck, och jag köper en. Vi pratar bara delvis samma språk, ryska, och jag förstår därför inte allt vad hon säger. Jag får tydligen även en del välsignelser på köpet. Inga onda andar här inte.

Finnsnes, Norge, juli 2019. Det är marknad i byn. För den som gillar munkar passar det utmärkt. Duttas Smultringa är nämligen på plats. 10 stycken för 80 norska kronor. Inte så farligt faktiskt. Färska. Jättegoda. Och ska du till norra Norge, och hittar du till en marknad, ja, då är det inte omöjligt att Dutta finns just där. Och förstås, det norska ordet för munk är just smultring! 

Utanför Baku, Azerbajdzjan, september 2016. Jag är reseledare och vi stannar bussen. På lite olika ställen längs vägen står lokala förmågor och säljer sina varor. Årets skörd. Färsk frukt, färska bär och grönsaker. Sylt och såser. Nötter. Inlagda grönsaker. Någon är dessutom mycket stolt över sitt barnbarn.

Pamir Highway, Tadzjikistan, juni 2019. Som reseledare besöker vi olika byar i Wakhandalen och längs den kända Pamir Highway. Det är vägen i sig och landskapet som är den stora sevärdheten. Byarna har ofta inte så mycket att visa fram. Men samtidigt, behöver man alltid så mycket? Är det inte ännu spännande när man ser att skolbyggnaden är öppen, trots att det är sommarlov, och att när man närmar sig, så möter man bibliotekarien som kan berätta om livet på plats? Jag har hellre ett samtal med henne än att jag fotar ännu en solnedgång.

Afghansk-tadzjikiska gränsen, juni 2019. Det är lördag och gränsmarknaden utanför staden Khorog är öppen. Det är den inte varje dag. Inte ens varje vecka eller varje månad. Det är stort sett befolkningen från den afghanska sidan av Wakhankorridoren som kommer hit. Köper tandkräm, öl och kläder. Böcker, mat och annat de behöver. De har med sig sina varor som de säljer. Vilda örter och naturpreparat. Dessa kvinnor säljer några hemmagjorda trummor. De spelar på dem för att visa hur man gör. 40 kronor. Jag köper en. Tar den med till Sverige. Hela resväskan luktar get. Kan inte ha trumman inomhus. Förpassas till balkongen. Efter några månader får jag slänga den. Då har dekorationerna blekts av solen. Jag vill ha bort getlukten.

Uglich, Ryssland, oktober 2019. Dima driver en antikaffär i den historiska staden Uglich. Det är tredje gången jag kommer hit. Som reseledare. Efter lite promenad med gruppen har vi fritid. Då går jag till Dima och kollar vad han har fått in sen förra gången. Ibland har jag med mig några av mina resenärer. Ibland inte. Jag köper med mig några minnen hem.

Herat, Afghanistan, april 2011. Jag kom hit från Iran. Över gränsen i delad taxi, utan att riktigt veta vad som väntade. Förutom ett namn till ett hotell som kostade 40 dollar natten. Kan jag gå själv i stan? Jodå, det funkar. Men det är annorlunda här. Jag jämför med Iran där många pratar engelska. Här i Afghanistan pratar få engelska. Jag har med en fickordbok. Jag upptäcker att få kan läsa. I Herat produceras glas. Klockan 7 om morgonen får jag komma till fabriken. Se hur man gör. Det är barnen som eldar upp. Gör klart för blåsmästaren. Glasmästaren förklarar processen på språket dari som jag inte förstår. Sen får alla några sedlar. Jag köper med mig 24 handblåsta glas. 

Konya Urgench, Turkmenistan, april 2015. I bakgrunden står Centralasiens högsta minaret. 62 meter hög om jag inte minns fel, och även Djingis Khan blev så imponerad att han inte ville förstöra den. Historiska lämningar, arkeologi och arkitektur i all ära. För mig är det ändå folket som gäller. Människorna med sin stolthet och nyfikenhet och mobiltelefoner med kameror. Sen kommer vi, utlänningarna, och vi blir deras perfekta fotomotiv. Och de blir våra. Till lokalguidens stora frustration blir minaretens historia inte lika intressant längre.

Ferganadalen, Uzbekistan, april 2019. Det är söndagsmarknad på Kumtepa-bazaren. Ikatmönstrade siden- och bomullstyger säljs i alla varianter. Eller nja, inte enfärgade direkt, för vem vill ha det? Nej, här är det mönster som gäller. Uzbekistan är känt för sitt siden och sin tygkonst. Det är här, i området kring staden Margilan att de flesta fabriker finns. Små som stora. Tyger vävda med maskin och vävda för hand. Vem vill inte shoppa här?

Bukhara, Uzbekistan, april 2018. Det dansas på parkeringsplatsen. Jag är tillsammans med min turistgrupp och vi har tittat på ännu ett moskékomplex. På vissa resor, där jag själv inte får vara med att bestämma programmet, kan det lätt bli så. Moské, minaret, koranskola. Som i valstakt…. 1, 2, 3, 1, 2, 3, 1, 2, 3. Det är inte bara utländska turister som besöker Uzbekistan. Den inhemska turismen växer också, men även uzbekerna kan nog tycka det blir mycket gammalt damm ibland. Fast till skillnad från skandinaverna är de bättre på att dansa. Om än inte vals.

Shiraz, Iran, oktober 2017. Vi befinner oss vid Hafez grav. Hafez var en persisk poet. Älskad och älskad. Hit kommer folk, särskilt på det man tror är hans födelsedag. Poesi citeras. Människor umgås. Som blond, relativt ung snedstreck medelålders skandinav är jag ett exotiskt inslag i den iranska festligheten. Då får man automatiskt lite uppmärksamhet.

Teheran, Iran, oktober 2017. Selfiepinnen gör sitt intåg bland målad kakel och färggranna slöjor. Turismen växer, särskilt från länder i östra Asien. 

Lahore, Pakistan, december 2018. Jag har varit på utflykt och det har precis blivit mörkt här jag går längs en hårt trafikerad väg en bra bit utanför centrala Lahore. Hon passerar mig och säger några ord som jag inte förstår. Hijras kallas sådana som hon. De som en gång föddes som killar, men som visade sig inte vara riktigt det. Många lever i sina egna små samhällen, tillsammans med andra hijras. Det känns nog tryggare så. På kanten av samhället. Några livnär sig som sexarbetare. Andra tigger. Hon får 100 rupies. Jag får en bild.

Trebinje, Bosnien Hercegovina, oktober 2018. Vi skulle egentligen bara åka igenom stan. Stanna för lunch och en kort promenad. Men sen gick bussen sönder och tillsammans med 35 resenärer fick vi några timmar extra i denna bosnisk-serbiska stad. Jag gick in på ett bageri och köpte lite godsaker. Inga problem att fota här inte!

Isafjordur, Island, maj 2008. Nu är det kanske inte så många islänningar som ser såhär ut direkt. Inte nu längre. Å ena sidan försöker man som resebloggare att spegla ett land, ett samhälle. Å andra sidan blir det gärna att man speglar en turistattraktion, ett museum, en stereotyp, någon som sitter eller står i nationaldräkt eller som här, i gammal fiskaroutfit. Dessa turismens statister är ju ändå okej att fotografera. Man behöver inte ens fråga. Till skillnad från om jag fotograferat en vanlig islänning i sina vanliga kläder som ser precis ut som mina. Då undrar man varför. Här blir varför helt uppenbart.

Lilla Petra, Jordanien, 2013. Tillsammans med två vänner gör jag en rundresa i Jordanien. Vi hyr bil med chaufför och kör runt i landet, och ingen Jordanien-vistelse är komplett utan Petra. Utanför Petra finns dessutom lilla Petra med några vackra stenformationer och historiska lämningar. Mitt i ingenstans sitter så denna man och spelar tillsammans med vinden på sitt hemmagjorda instrument. Han spelar vackert, för pengarnas skuld. Han får några kronor, och vi tar en bild.

Honolulu, Hawaii, september 2012. Jag hade fem dagar till att ta mig från San Francisco till New York. Frågan är bara hur. Det blev med flyg. Och en omvåg. Via Hawaii. I Honolulu finns/fans ett kulturcentrum. Varje dag fanns ett schema med aktiviteter för turister. Gratis. Som att lära spela ukulele. Och varför inte. Jag gick på kursen och lärde mig en sång. Här är vår instruktör.

Son Kul, Kirgizistan, juli 2018. Vi bodde vid ett jurtläger. Uppe på 3000 meters höjd. Här finns ingen internet, knappast någon el. Inte så många aktiviteter heller, förutom att vandra. Visst, man kan hyra häst, men det är långt på icke-existerande vägar till närmsta sjukhus. Bara så man vet. Det är några familjer som driver de olika lägren här. Alla i familjen har sina roller, kanske förutom de minsta barnen som stort sett hittar någon turist att leka. Eller varför inte hunden?