Vi delar oss kanske i två läger? De som absolut hatar att sitta hemma, och som tycker det är helt okej. Jag tillhör sista gruppen. Faktiskt. Det är dessutom Sverige jag sitter hemma i. Jag får alltså gå ut, träffa de vänner som vill träffa mig. Det har blivit några stycken. Även hemma hos mig och jag har lagat mycket mat. Jag får också åka en bit bort. Definitionen på en bit är stort sett upp till mig själv.

Naturligt då att höjdpunkterna för maj månad fanns här på hemmaplan. Som att fylla år i Sverige, och inte i Xinjiang-provinsen i Kina som för tre år sedan, eller Dagestan två år tillbaka. Att gå ut i solen med sax och Ikeakasse och plocka nässlor den dagen man fyller 41. Det är faktiskt inte helt fel. En kompis bjöd mig dessutom på georgisk restaurang på kvällen!

Att spendera tid i hemmet har absolut sina fördelar. Precis som halva Sverige har även jag slängt mig på fixarvågen. Nu har vi ju faktiskt tid. Och det är ju faktiskt skönt att ha det lite trevligt omkring en, hemma, där man faktiskt är. Jag medger gärna att med över 200 resedagar per år de senaste åren har inte lägenheten haft högsta prioritet. Nu har jag däremot gjort det. Borrat upp den där magnetlistan i köket. Hängt upp mina uzbekiska, mönstrade sidentyger som tapeter i vardagsrummet. Dammat av hyllor och böcker och lämnar prylar både till Stadsmissionen och grovsoprummet. Maj har gått undan.

Mina hoyor blommar för fullt, det är en riktig höjdare. Bottennappet är att jag känner allergin. Jag har en ny fin solstol, så även om det inte blivit någon utländsk strand så har jag min balkong. Höjdaren är alla vackra växter jag har. Botten är förstås bladlössen som jag kämpar mot med vatten, grönsåpa och rödsprit.

En kompis föreslog att vi skulle åka till Sigtuna. Sveriges första stad. En viktig plats i vikingahistorien. Efter 18 år i Stockholm var det första gång här, för mig. Bland kyrkoruiner och runstenar, kaféer och promenadstråk. En lagom utflykt med månadskortet.

Jag har inte skrivit så mycket som jag trodde jag skulle göra. Har inte hunnit. Det vill säga, inte prioriterat. Om det blir någon utbildning till hösten vet jag heller inte. Sveriges byråkrati gör sig gällande. För att vara behörig till KPU, kompletterande pedagogisk utbildning, jag har alltså sökt det för att kunna bli behörig historielärare, måste mina norska papper gås igenom av Universitets- och Högskolerådet. Det tar sin tid.

Mer byråkrati finns hos Unionens A-kassa där jag varit medlem sedan 2006. De behöver några papper från Försäkringskassan och maj har varit väntans tider. En höjdare var dock att Länsstyrelsen i Stockholm beviljade mig svenskt medborgarskap. Att få pass hos polisen var klart inom några dagar. Här gick det snabbt alltså!

Slutligen. Sista höjdaren får vara träningen. Jag har tagit itu med den. Nu när jag är hemma. När jag kan få rutiner på ett annat sätt än när jag reser. Inte för att jag märker så mycket resultat. Ännu. Men tre gånger i veckan. Det ska jag klara. Maj är över nu. Jag har åkt en bit bort. Jag träffar de som vill träffa mig. Och ja, jag trivs faktiskt rätt så bra hemma!