Som om någon plötsligt ryckt undan den stol jag satt på. Lite så har det känts den senaste veckan, och jag vet att jag inte är ensam… Fast nu börjar jag känna mig lite uppåt!

Jag har alltså varit hemma ett tag nu. Efter 10 veckor i Asien, varav 6 av dem var jobb. Acklimatiserat mig och återvänt till mitt liv här i Stockholm. Om nu det är möjligt i detta konstiga och helt annorlunda klimat som mänskligheten den senaste månaden har hamnat i.

Företag går under. Ber om hjälp. Regeringen lanserar stödpaket, och snart får jag väl sätta mig in i om det i dessa paket även finns något till mig. För visst, jag klarar mig. Ett tag. Några månader. Över sommaren. Men inte hur länge som helst.

Som reseledare ställs nämligen uppdrag in. Mina Pakistan-resor är inställda. Men hur blir det Ryssland i maj? Och Georgien i juni… Jag vet inte ännu, men jag utgår från det värsta.

Veckan som gått har jag haft kontakt med olika uppdragsgivare. Vissa ersätter sina reseledare med till exempel 50 eller 25% av det belopp jag annars hade fått fakturera. Andra ger noll. För reseföretagen blir det här försäkringsärenden av kalabaliken. För min del har det varit viktigt att även se till att få in utestående pengar från resor jag redan gjort, utlägg jag redan haft. För vem vet hur länge de olika reseföretagen kommer överleva med sina fasta utgifter, om inga resor beställs.

Illustrationsbilden tog jag i slutet på februari i år. I Semenggoh Wildlife Centre på Borneo, där orangutangen Jubilee dyker upp för att få lite mjölk och bananer. Han dansar och akrobatiserar sig längs de rep och linor som finns mellan träden, och när han väl tagit sin flaska gör han lite skådespel innan han börjar dricka. Gömmer sig på något sätt bakom flaskan. Eller så funderar han bara.

Tänka och fundera, det får jag göra nu. Jag har redan börjat. Och som sagt. Jag börjar redan känna mig lite uppåt!