Bland levande kycklingar och glasögonförsäljare sitter vi, min guide för dagen, Aung, samt min kompis Toby och jag. Vi befinner oss på Circle Line i Yangon, den tåglinje som sträcker sig runt hela stan, en cirkel som börjar och slutar vid huvudjärnvägsstationen.

Den gamla koloniala bygden från britternas tid ligger lite som ett spöke mitt i stad. En gigant från en annan tid, och folklivet känns nästan lite dåsigt. Kan det bero på värmen kanske?

Det burmesiska alfabetet är inte likt några andra. Att därför förstå vad som står överallt, på skyltar och tavlor är inte det enklaste. Fast siffrorna är faktiskt inte så svåra ätt lära sig. Och jag har läst att vårt tåg går från plattform nummer sex.

Biljetter köper man i en liten kiosk på plattformen. 200 kyat kostar dem, oavsett hur långt man ska åka. För lokalbefolkningen kostar biljetter hälften men vad gör väl det. Vi snackar om drygt en krona!

Tåget ankommer plattformen. Folk går av, folk går på. Burmeser och turister. Cirkellinjen har tydligen blivit en grej. Något man som utlänning gör när man är i Burmas gamla huvudstad Yangon. Dåsigheten försvinner väl inne i tåget. Vi får alla sittplatser (kanske för att vi väljer en avgång kl 11:00, utom rushtrafiken?) Skådespelet kan börja…

Försäljare av alla slag går fram och tillbaka mellan vagnarna. Turister med sina mobiler och hoprosta, och däribland förstås även jag. Vanliga folk som ska på jobb eller hälsa på släktingar. Som har gjort sina ärenden i stan.

Tåget går inte särskilt fort. Hela rundan från Yangon till Yangon tar många timmar. Så skoj ska inte vi ha det. Vi har nämligen valt ut en destination. Nära en gammal glasfabrik som jag vill besöka. Konduktören kommer och kollar våra biljetter. En hane försöker rymma från sin ägare som bjuder betelnötter med tobak att tugga på. Som tur är är det en annan turist som får erbjudandet.

Efter 10 stationer är det dags att gå av. Hanen har infångats. Kamaryut heter stationen. Vi går över sporen när tåget lämnat. Nu ska vi hitta glasfabriken. Mer om det en annan gång!