Det är eftermiddag vid stranden Golden Beach. Ja den har förstås ett annat namn också, men det är så den omnämns. Kanske inte så konstigt. Tre kilometer med gyllen sand, och i eftermiddagsljuset så här en dag i slutet på november, så är det faktiskt nästan som guld. Möjligtvis med lite inslag av koppar. Det är vi här, det vill säga jag som reseledare, min grupp, och ett annat par som parkerat sin hyrbil bredvid vår buss och kaféet lite längre bort. Om sommaren är det förstås mer folk här. Men stranden är svåråtkomlig. Från smal väg till nästan ingen väg alls. Timmar bort från där folk flest bor. Nära naturskyddsområdet på Karpazhalvön, den nordöstra karakteristiska spetsen som ju gör att det är lätt att skilja ut Cypern på en karta. Jag hoppas de inte bygger motorväg.

Min gorillapod, alltså minitripoden eller ministativet till min kamera är något som jag börjat använda oftare. Den gör 1) att jag kan ta bilder om kvällen utan att det blir skakningar, och 2) att jag faktiskt själv kan vara med på en bild ibland. Göra kameran klar, självutlösare på 10 sekunder, och sen vipps, så finns även jag på bilden. Jag är rätt ny på denna sorts selfies. Det är med andra ord inte alltid jag får med mitt eget huvud, men det händer också att jag lyckas. Salamis är kanske Norra Cyperns största arkeologiska utgrävningsplats. En romersk stad, fast här bodde människor både innan och efter att Cypern var en del av Romarriket för sådär nästan 2000 år sedan. Och här sitter jag, vid en väg, som en gång i tiden, för 1800 år sedan tillhörde en levande stad med flera tusen människor, och jag försöker föreställa mig deras liv.

Flera tusen människor bor det också i Famagusta. Den största staden på Cypern östkust är idag en mer eller mindre levande turiststad. I närheten finns stränder och särskilt utlänningar köper nybyggda lägenheter i utkanten av staden. Inne i staden går folklivet sin gång, fast på ett rätt så avskalat sätt. Man får det inte mer roligt än vad man själv gör det till. Det var kanske så han tänkte, denna engelska expat som med mikrofonen i hand underhåller sina Efes-drickande vänner med karaokesång. Faktiskt, han sjöng inte dåligt!

När ottomanerna ockuperade och annekterade Cypern år 1571 slängde man ut alla katoliker som man ännu inte hunnit döda. Cyperns historia, som så många andra områden, består förstås av olika folkgrupper som mer eller mindre avlöser varandra, på inte särskilt fredliga sätt. Innan dess hade både fransmän och venetianer styrt ön, och dessa var katoliker. Särskilt fransmännen, huset Lusignan för att vara exakt, byggde katedraler i gotisk stil, och när ottomanerna och katolikerna försvann, satt man där, till exempel i Famagusta, med denna gigantiska katedral. Så vad gör man då? Jo, man strippar den för alla kristna artefakter, vitmålar den inuti och bygger en minaret. Resultatet ser vi här!

En annan kolonialmakt på Cypern var förstås Storbritannien. Mellan 1878 och 1960 var det britterna som styrde ön. Det kan man se till exempel genom att många av den riktigt äldre generationen pratar mycket bra engelska. Jag samtalade kort med en av Famagustas pensionärer där han satt på sin stol ute på gatan. Han kan ha varit 80 år och hans engelska kunde man inte klaga på. Han tyckte livet som pensionär var rätt skönt. En annan kvarleva från den brittiska kolonialtiden är postboxarna. Inte alla förstås, men lite här och var står dessa insamlingsstationer för resenärers vykort. Gjord i London som jag fattar rätt texten allra längst ner. GR står för George Rex, alltså Kung Georg V som var regent mellan 1910 och 1936.  Postboxen på bild är med andra ord ungefär 100 år.

År 1974 upplevde republiken Cypern en grekisk-cypriotisk statskupp. Dagar senare invaderade Turkiet. Man kan säga för att skydda de turkiska cyprioterna. Fast å andra sidan, även idag finns turkiska soldater på öns norra sida. Sedan 1974 är nämligen Cypern en delad ö, och 1983 utropade Norra Cypern sig som självständig stat. Erkänt av Turkiet, men inga andra länder i hela världen. På lördagar och söndagar har de turkiska soldaterna ledigt från sina militärbaser. Då kommer de gärna in till Nicosia där de promenerar runt i civila kläder, köper öl och cigaretter medan de försöker ta till vara på ledigheten. Dessa två killar är just sådana soldater. Det var killen till höger som först tog kontakt. Han såg min kamera och ville att jag skulle ta en bild på honom. Sedan ville han att jag skulle följa med till hans kompis. De bjöd på cigaretter och dryck, fast jag röker inte. De pratade ingen engelska och eftersom de tyckte det var roligt att träffa en utlänning, gissar jag att de kommer från en rätt så liten stad i Turkiet, dit inte många turister åker. 6 månader brukar soldaterna vara stationerade här.

Kyrenia, även kallad Girne på turkiska är hamnstaden med sin karakteristiska, runda småbåtshamn. Numera har Kyrenia gått om Famagusta och blivit Norra Cyperns näst största stad. Gamla stan, direkt inför hamnområdet är dock inte särskilt förändrad. Små affärer, uterestauranger som serverar fisk och skaldjur, och förstås den turkiska ölen Efes. Något eget ölbryggeri finns inte på den norra delen av ön. KEO heter den cypriotiska ölen, men den produceras och säljs bara i söder. När jag tar denna bilden står jag uppe på fortet. Vid hamnen ligger nämligen ett fort som efter att ottomanerna kom hit förlorade sin strategiska betydelse. Idag är fortet museum, men det är utsikten jag gillar mest.

Fejkade väskor och piratkopierade kläder finns överallt på Norra Cypern. Det är tydligen big business med Michael Kors och Gucci, men något annat som också är fejkad, dock kanske inte lika mycket gigantindustri, är just det här så kallade saffranet. För det är inte saffran. Då hade man inte kunnat sälja det för 5€. Då hade det även doftat saffran och färgen hade varit mera röda och inte lika brunorange. Det här är mer torkad ringblomma, och för det betalar jag inte 5€.

Vad jag skulle betala för det här vill jag också ha osagt. Jag befinner mig nästan så långt ut på den nordöstra spetsen av Cypern som jag kan komma. Vid Aposteln Andreas kloster dit många trogna människor kommer för att be, ligger även en hel rad stånd. Här säljs allt från katt- och åsnemat, här går nämligen mycket djur runtomkring och det har blivit business att sälja mat så att tillresande kan mata djuren, till ringar, träsniderier, kylskåpsmagneter och så dessa, får jag kalla dem prydnader? Man blir ju lite sugen, eller hur?

Karpazhalvöns vägar ser ut så här. Och det är kanske en bidragande orsak till att turismen är begränsad här. Till att naturen till stor del får vara i fred. Till att jordbruket fortfarande är en viktigaste inkomstkällan för människorna. Var det så här det såg ut på hela Cypern om man går 40 år tillbaka i tid? Kanske det, jag vet inte. Eller ännu längre? Första gång jag var på Cypern var som barn för snart 30 år sedan (1990). Jag tror inte vägarna var så här då? Då var jag som sagt ett barn och tänkte kanske inte så mycket på vägstandard. Jag var dessutom bara på södra delen av ön. På något sätt hoppas jag att Karpaz kommer förbli på det här sättet. Eller nej, jag vill ju att de som bor här ska vara nöjda med sina vägar. Men jag vill inte möta 200 turistbussar på väg till Golden Beach som ju var första bild i denna min bildserie. Nu är jag på väg därifrån. Solen gömmer sig bakom lätta moln. Jag fotograferar genom bussfönstret, från reseledarplatsen där framme. Jag åker gärna tillbaka till Norra Cypern.