Tänk att jag skulle bli 40 år innan jag kom till Madrid. I och för sig, det tog ett tag innan jag besökte både Paris och Berlin. Och Athen har jag fortfarande inte sett. Men nu alltså, Madrid.

Det riktiga, äkta Spanien hör jag. Visst, öarna är ju lite periferi, och hur mycket Barcelona är Spanien beror på vem man frågar. En sak är däremot säkert. Madrid är något för sig själv.

Om det nu var lite svårt med skyltningen på tågstationen, så var taxichauffören till hotellet vänligheten själv. Dricks till honom!

Om det nu var den gratis ölen i minibaren som gav Barcelonahotellet sina fem stjärnor, så vet jag inte var jag ska börja här i Madrid. Kanske hade jag tur, kanske var det ett öppningserbjudande på hotell Riu vid Plaza Espana jag fick. Men jag har nog aldrig fått så många stjärnor för pengarna förut. Frukosten. Utsikten. Städningen. Personalen i receptionen. Och nej, det här är inget sponsrat inlägg, och nej, ölen i minibaren kan jag betala om jag nu måste ha den. Den ingick med andra ord inte här, om den nu fanns, jag minns inte riktigt.

Från vyer till restauranger. Spädlamm, färsk fisk, ostar och korvar, och förstås skinka. Madrid har dygnöppna skinkaffärer. Vid ett gammalt träbord, där väggarna är målad kakel dricker jag en vermut medan jag väntar på min tapas. Och en tapas räcker som middag om man inte är jättehungrig. Till 3.50€. Jag har sällan varit i en mer prisvärd europeisk stad.

Eller är det arkitekturen och museerna jag borde fokusera på. Igår såg jag Guernica. Visst famns där folk framför Picassos tavla. Men trångt var det inte. Fotoförbud. Fast inte av glassen som jag åt efteråt. En av de bättre glassar i mitt liv. Trots den relativa novemberkylan.

Jag kom hit med tåget i fredags. Nu är det många morgon. Jag sitter på flygplatsen på väg mot Lissabon. Där var jag en gång för 10 år sedan. Typ. Dags att läsa lite i guideboken. Om Portugals huvudstad. Till Spaniens kommer jag dock tillbaka. I alla fall efter dessa förstaintryck.