Efter ett par dagar i Georgien börjar jag komma til ro. Jag har haft två hela nätter med ordentlig sömn, gruppen jag leder känns bra och till skillnad från en rysk kvinna på stan igår som konstaterade att hela familjen hade överätit och att allt var underbart, så överäter jag inte. Trots att maten är mycket god.

Igår kväll till exempel, en enkel kharcho, det vill säga kryddstark köttsoppa med koriander, samt bröd och en halvliter hemmagjord vin på det. 10 lari, eller 35 kronor på ett källarhak som jag hittade första gång för några år sedan.

Vi har gjort stadsvandring i Tbilisi. Kollar in hundar, människor och kyrkor. Affärer och nya hotellbyggen. Tbilisi är en levande stad. Man känner dynamiken. Tyvärr också fattigdomen, tiggarna, de som försöker tjäna en krona på typ vad som helst.

Igår åkte vi upp i bergen. Till Kazbegi, nära ryska gränsen. Heldagsutflykt med många stopp. Souvenirförsäljare överallt. Så var det inte förr. Vad gjorde alla dessa försäljare då? För 4, 5, 6 år sedan? Satt de hemma? Odlade marken? Hade de andra jobb? Är det mer att tjäna på kylskåpsmagneter och maskinstickade strumpor från en fabrik i Ryssland? Handstickade till vänster, maskinstickade till höger.

Vägen till Gergetikyrkan, på berget, med fjället Kazbegi i bakgrunden, har sedan ett år tillbaka ändrats, renoverats, asfalterats. Vi byter från buss till bilar, det är fortfarande serpentinväg och bussar kommer inte upp. Väntar på försenade chaufförer. Både på väg upp och på väg ner. Då har de försvunnit. När vi ska tillbaka alltså.

Sen händer det. Jag står en bit bort och hör mer än ser. Chaufförerna har kommit. Några män börjar slåss. Georgiskt machokultur på sitt värsta. Fast jag fattar det först efteråt. När jag sen kommer närmare. Det var tydligen en av våra chaufförer som hamnat i kamp. Med en annan chaufför. Så blodet rann. Körte som ett svin efteråt. Nedöver serpentinvägarna. Tillbaka till bussen. Fast köra som svin gör de här oavsett, många av dem.

Vi kom oss oavsett tillbaka. Nu blir det skriftlig rapport.