Landskapet. Kullarna. Jag försöker tänka vad jag kan jämföra med. Toscana? Västra Götaland? Det är i alla fall höst här vid Uralbergen. Deras genomsnittshöjd är enligt guiden under 400 meter. Det vill säga skogstäckta kullar mer än höga bergstoppar.

Skogen här vid gränsen mellan Europa och Asien tycks vara oändlig. Inte konstigt att det finns en överflöd av svamp och bär på marknaden i Perm. Att jag ser hobbyfiskare vid varje flod och vatten. I den här delen av världen är det naturen som bestämmer.

Vägstandarden är bra. Putins Ryssland satsar tydligen på infrastruktur. Åtminstone på de stora vägarna, mellan städerna. Det är långt från A till B.

Min grupp och jag åker på en dagsutflykt. Till Perm-36. Ett fångläger. Ett fängelse. Numera museum för Sovjetmaktens övergrepp mot sina egna människor. Övergreppen fanns det gott om. Fokuset är tydligt. Lokalguiden pratar, ibland med nästan hatiskt blick och röst. Undrar hur hennes familj, föräldrar eller kanske mor- eller farföräldrar hamnade här, vid Europas sista utpost. Fast jag frågar inte. Min gissning räcker långt.

På eftermiddagen åker vi till fartyget. M/S Anabella. Vi lämnade våra resväskor där på morgonen. Nu ska vi få packa ur. Anabella blir vårt hem den kommande veckan.

Själv tar jag en sista promenad på stan. Det är kallt i Perm. Jag kollar husen en sista gång, gatorna, affärerna, en man stannar sin bil och tutar. Han som jobbar för Albatros lokala partner. Känner igen mig på gatan och stannar bilen. -Är allt okej? Går allt bra? Vart ska du?

Jag ska ingenstans. Bara promenerar. Köper snacks till lugaren. Lite röd kaviar att kompletera frukosten med. Jag är ju trots allt i Ryssland.