Foton tillsammans med vår grupp. Selfies. Det är förfrågningar som ibland kommer i de land där jag är reseledare. I länder och städer där turister är något nytt.

I Baku är varken min grupp eller jag särskilt exotiskt. Men man behöver inte komma långt utanför huvudstaden innan utlänningar är något riktigt sällsynt.

Kvinnan i den svarta chadoren började prata med mig. Hon tyckte det var roligt att vi på en fredag besökte Imam Zade mausoloeum, låt oss säga den heligaste plats för shiamuslimer i Azerbajdzjan. Hon frågade om jag kunde samla min grupp så att hon kunde få en bild tillsammans med oss. Och ju flera bilder det blev, ju flera av hennes väninnor dök upp som också ville vara med.

De fotograferade med sina mobiltelefoner, och så gjorde vi. Kvinnan kom från Ganja, den stad som vi precis lämnat. Mausoleet ligger alltså ett par mil utanför denna Azerbajdzjans näst största stad, och att komma hit på en fredag var nog det smartaste vi kunde ha gjort.

Fullt av männsikor som står i kö för att röra vid och gå runt imamens grav medan deras läppar rör sig och svagt viskande ord kommer ut.

Utanför mausoleet får mina resenärer och jag godis. Det gäller att ge. Att göra gott. Att göra andra glada. Godisbitar och socker till barnen och turisterna. Det glimmar i guldtänderna.

Att vara med på bild verkar annars vara en kvinnogrej om man får säga så. Det är nästan alltid kvinnor som kommer fram och vill fotografera. Och fotograferas. Som är nyfikna, som frågar. Männen ibland, men oftast kvinnorna.

Sen fortsatte färden dryga 30 mil tillbaka till Baku. Nu är det morgon och vi har en ledig förmiddag innan dagens utflykt. Kanske hinner jag till marknaden en sväng…