Efter frukost är det ut i naturen som gäller. Först med buss en dryg timme. Från staden Karakol där vi bor två nätter och direkt österut. Mot Kina, fast inte riktigt så långt.

Dalgången där vi ska göra dagens vandring heter Maysaz. Stavas på olika sätt. Man höll på att asfaltera vägen där på början av 1990-talet. Sen föll Sovjetunionen som ju Kirgizistan var en del av. Vår transport tar oss till där asfalten slutar. För när Kirgizistan blev ett självständigt land, och man gått över från plan- till marknadsekonomi, fanns inte längre några pengar till asfalt. Asfalten slutade med Sovjetunionens kollaps.

I två timmar ska vi gå. Jag fotograferar alla olika blommor jag ser. Det blir roligare då, att ha ett mål, leta efter något. Vyerna är vackra men jag gick ju här även förra året. Och förrförra. Det gäller att ha något att göra.

Det blir totalt 8 kilometer. Det är vad de flesta av oss i gruppen hinner med på två timmar. Med alla fotostopp. Vi har absolut inte bråttom.

Tilbaka i Karakol äter vi lunch och går på stadspromenad. På marknaden köper jag ett vintertäcke. På lilla antikaffären köper jag två flaskor vodka från den tid man hade råd att asfaltera vägarna. Dock upptäcker jag sen att en av flaskorna nog är från slutet av 1990-talet. Alltså inte riktigt det jag ville ha. Ja ja, det var väl ändå ingen förmögenhet jag spenderade.

Vila, middag och sen i säng. Nu på morgonen skiner solen. Idag väntar en kortare vandring och sen bad i sjön!