Från ryska floder till bergen i Pamir. Det skulle kanske vara den kortaste sammanfattningen av höjdpunkterna i juni. Åtminstone när det gäller resor. För så var det. På samma sätt som maj avslutades, med en kryssning på ryska vattenvägar, från Moskva till St Petersburg, så började juni på samma sätt fast å andra hållet.
Flodkryssning från St Petersburg till Moskva.
En höjdpunkt här var till exempel loppmarknaden Udelnaja. Alltid finns där något udda att ta med sig hem för en billig peng.
För den som gillar loppmarknader är Udelnaja-loppisen på helgerna i St Petersburg en riktig höjdare. En loppmarknad som de var förut. En loppis på riktigt!
En annan höjdpunkt under en sådan kryssning är förstås att få möjligheten till att fotografera städer som Jaroslavl och Uglich. Att vandra längs gator i ryska mer provinsiella städer. Även om där finns en del kryssningsturism är det ändå inte de stora massorna som hamnar där.
Sen är det förstås att bara njuta av naturen, inta grodperspektiv, leka med kameran och se vad som händer.
Höjdpunkten generellt kan också sägas vara det intryck jag fick av att jobba på en flodkryssning i Ryssland. Folk som jag pratat med innan resan berättade om hur stressigt det var. Hur man som reseledare aldrig fick en ledig stund. Att allt bara var jobbigt.
Själv måste jag säga tvärt om. Jag fick oftast de lediga stunder jag kände behov av. Resorna var inte alls särskilt stressande. Men det beror kanske på vilka resor jag jämför med. Jag som är van att jobba i Kaukasus och Centralasien.
Jag och min guide på fartyget M/S Rachmaninov tillsammans med vår grupp underbara resenärer. Dags att säga hejda!
Efter att ha börjat juni månad i Ryssland fick jag hela fyra dagar i Sverige där jag även skulle klämma in ett bröllop. Jag är mycket tacksam mot mina vänner Helena och Joakim som valde ett bröllopsdatum på Utö helt enligt mitt schema.
Jag är mindre tacksam mot SL, vars försenade tåg resulterade i en taxiräkning på 500 kronor för att hinna med Utö-färgan i tid. Men men, den kanske de ersätter.
Efter bröllop bar det iväg. Till Tadzjikistan den här gången. 13 norska och svenska resenärer och jag som tillsammans ska åka längs vägarna i Wakhankorridoren och göra en roadtrip längs en väg känd under följande namn:
Pamir Highway
Från den tadzjikiska huvudstaden Dushanbe till Osh i Kirgizistan. Och sen hela vägen vidare till Bishkek. Vilken höjdpunkt är inte det?!
Med Afghanistan till vänster och vi på högra sidan av floden Panj kör vi upp Wakhandalen, eller Wakhankorridoren som den även kallas.
Höjdpunkterna är många. Det är människorna vi möter. Naturen vi har omkring oss. Vägarna vi åker på. Maten är okej. Våra boenden också. Åtminstone rena.
Pamir Highway är inte stället man åker till för lyx och komfort. Bilarna skumpar och skakar på det som en gång varit asfalt. På hårdpressade tvättbrädsytor av sand, grus och sten. Och vi som passagerare skakar vi med. Båda shaken och stirred. Upp till de högsta höjder. 4655 meter över havet.
Då har vi redan mött människorna, lokalbor, både barn och unga. Kvinnor som kommit över gränsen från Afghanistan för att sälja det de producerar i sina landsbyar. Som sedan köper med sig schampoo och tandkräm och annat som inte är lika lätt att få tag på i bergsbyarna på den afghanska sidan av Wakhandalen.
Kvinnor från Afghanistan på lördagsmarknaden i Khorog där folk från Tadzjikistan och Afghanistan möts för handel. Trumman till vänster blir sedan min, men det är ju bra att se att den faktiskt funkar innan man köper. Den kostade för övrigt motsvarande 40 kronor.
Slutligen var det naturen. Insjöar. Blommande ängar. Höga berg. Floden Panj med alla dess sidofloder. Dramatiskt, vackert. Sten och grus.
I juni hann jag annars med nio blogginlägg. Det är mindre än normalt, men med en vecka utan internet blir det lätt så.
Dessutom – det var kanske en höjdpunkt i sig, just det att inte vara uppkopplat?
Pamir verkar fantastiskt! Det blir ju lätt så att resorna blir höjdpunkten i en liv. Vi har själva just kommit tillbaka från en fantastisk resa till Schweiz.
Hehe, jo, resorna blir lätt höjdpunkten. Men det har nog också lite med att bloggen ju är en reseblogg. Andra höjdpunter hamnar nog lite i skuggan 🙂