Då satt jag här. En kopp kaffe senare. Vaken sedan fem.

Efter två veckor ute ser jag nu fram emot två veckor hemma. Eller ja, två veckor i Sverige snarare, men mer om det sen.

Pamir Highway är alltså över för i år. Två huvudstäder, skumpiga vägar, över 200 mil och toaletter av mycket varierande kvalitet, för den som tycker sådant är relevant.

.

En färd genom två länder, Tadzjikistan och Kirgizistan. Med vyer över Afghanistan, Kina och Uzbekistan. Och faktiskt bergstoppar helt inne i Pakistan. 6000 meter, ja även 7000 meter över havet. Snötäckta… Moln… Ruiner med mer än 2000 år på nacken.

Människor. Trevliga, vänliga. Det bor inte så många här. Det lilla jordbruket som finns sträcker inte till. Men det är många barn som leker längs vägarna, i trädgårdarna. Vinkar entusiastiskt när bilar kör förbi.

Maten. Soppa till förrätt. Mycket kött och potatis. Över lag ganske gott, för den som gillar husman. Mycket stekt ägg till frukost.

Fast jag har säkert gått ner i vikt på dessa veckor. Det är lugnt. Det behövdes.

Från dagar längs afghanska gränsfloden Panj till höga Pamirplatået. Över bergspassen från Tadzjikistan till Kirgizistan.

Den stora marknaden i Osh. Långa dagar i bil. Sena kvällar. Utmaningar av olika slag. Jag är trots allt reseledare och i en grupp kan önskemålen vara så olika, problemställningarna många. Jag får prioritera min energi.

Sista kvällen i Bishkek möter jag upp mina resande vänner Thomas och Marcus. De skrev till mig i februari när vi alla av en slump just då befann oss i samma stad i Laos. Nu befinner vi oss av en slump i Kirgizistans huvudstad och vi ses över ett par öl.

Sen börjar hemresan. Med Turkish Airlines från Bishkek. På sträckan från Istanbul till Stockholm får jag en gratis uppgradering till Business. Jag tackar och tar emot. Andra gången på under ett år. Tack igen! Och själv om matbilden inte blev så bra, så smakade det det gott. Och jag valde champagnealternativet. Jag är trots allt tillbaka från Pamir!