Det är torsdag morgon i Kalai Khumb. Första övernattningen utanför Dushanbe, med floden Panj och afghanska gränsen bara några meter bort. Resan har med andra ord börjat. På riktigt.

På hotellet här vi bor finns internet. Det kan dock bli det sista internet jag har. På en vecka. Härifrån ska vi inöver i Wakhaldalen. Fortsätta längs gränsen till Afghanistan. Besöka byar, träffa folk, och sen upp i bergen. Självaste Pamir där jag senast var för två år sedan. Fast de kanske har fått webben där nu. Utveckling händer ju också här.

Även i vår lilla grupp händer det saker. Till exempel magproblem eller att bli stucken av bin. Inte kul något av dem. Själv har jag klarat mig. Än så länge.

Vår lokalguide Ali har inte försvunnit mer. Jag är tacksam för det. Gästerna verkar gilla honom. Han är snäll och trevlig, hjälpsam och lättsam. Jag börjar gilla honom jag med.

Igår bröt ena bilen ihop. Ja vi kör ju i kolonn. Tre bilar med fem personer i varje, plus chuafförer. Det innebar en extra marknadsvistelse i staden Kulob som vi annars inte hade stannat i. Jag fick även fota ett par sovjetiska mosaiker. Bonus för mig. Efter 30 minuter kunde vi åka igen.

Men nu, på morgonen, fortsätter vi. Jag ska packa om resväskan. Byta ut sandalerna mot riktiga skor. Solen skiner och det är 20 grader varmt. Jag tror det blir en bra dag. Längs afghanska gränsen.