När man sitter och väntar på någon och man vet det är bråttom – just den känslan är aldrig kul. I huvudet kommer upp allt som kan ha hänt. Och allt vad jag måste göra nu.

Oavsett, det löste sig. Men att en resebyrå för flygbiljetter på nät uppger fel flygplats på biljetten, det har jag faktiskt aldrig varit med om. Mina resebloggarkollegor hann dock i tid, men det var nervöst.

Nu är vi i Nukus. Staden är huvudstad i Karakalpakstan, en autonom republik i västra Uzbekistan. Den fattigaste delen av landet dessutom. Här ligger Aralsjön.

Konstmuseet här anses vara ett av de bästa i världen. Men att fotografera där var inte enkelt. Därför inga bilder idag. Men det kommer. Problem är nämligen till för att lösas.

Restaurang. Stor meny. Hungriga. Vad finns på menyn, frågar jag. Typ som i gamla Sovjet där menyer gärna var stora men kylskåpen rätt så tomma. Vi beställer soppa. Efter 20 minuter kommer kontrabesked. Där finns ingen soppa.

En taxichaufför hittar samosas till oss. Degknyten med kött. Och pumpa. Varma. Färska.

Vi besöker en kyrkogård. Nekropolis. I solnedgången.

Middag på kvällen. Traditionellt.

Nästa morgon. Idag. Nu är vi på väg. Mot Aralsjön. Troligtvis utan internet ett par dagar.