Det nya året, grisens år, började den femte februari. Det var dock igår, lördag nionde, att det stora firandet fick av stapeln här i George Town.

Att som reseledare hitta relevant information kan ibland vara svårt. Vågar man till exempel åka med en större grupp in till stan? Hyra taxi eller åka kollektivt? Vad om man fastnar i trafiken?

Svar nej, man vågar inte. Det vill säga, jag vågar inte. Om det är något jag lärt mig efter många år som både guide och reseledare, så är det att inte ta på sig uppgifter som involverar många personer om det finns en risk att allting går åt skogen. Därför; resenärerna vet när och hur och var. Sen är dem upp till dem om de vill åka.

Jag åkte. Ståplats på bussen, 45 minuter. Promenad till gamla stan där det händer saker. Inte för tidigt, då är det för varmt, men sådär en timme innan solen går ner. Då kan jag skappa mig en överblick medan det fortfarande är ljust.

Eller ja, överblick och överblick, jag vet inte riktigt…

Sen går jag runt. Jag har en karta över allt som händer, men behöver den egentligen inte. Istället bara går jag. Efter ljuden, efter där alla andra går, efter dofterna.

Ön Penang där George Town är huvudstad är känd för sin streetfood. Och visst ser det gott ut? Här finns allt möjligt. Även sådant man inte bör äta, som till exempel soppa på hajfenor. Som tur är finns det mycket annat. Dim sum i olika varianter, drycker, soppor och friterad mat. Friterad är tydligen populärt. Kanske därför Malaysia har problem både med övervikt och diabetes blant befolkningen?

Jag går själv. Därför blir det svårt att balansera på en tallrik när jag även har min kamera, lilla ryggsäck, samt att jag försöker ha koll på egna fickor. Inte för att ficktjuvar är något större problem i Malaysia, men här är mycket folk så man vet ju aldrig.

Det börjar sen mörkna. Alla gatulykter, alla ljus, all musik. Är det det här man kallar atmosfär? Från folkmusik till hiphop och kinesisk opera. Från Coca Cola-friterad kyckling till färskpressade sockerrör.

Utanför ett tempel spelar ett lokalt rockband. Det börjar smått regna. Jag har alltid ett paraply i lilla ryggsäcken. Det är det även många andra som har.

Det börjar bli dags att åka hem. Jag går till busshållplatsen. Inte så mycket folk som jag trodde. Jag får dock stå i början.

Jag avslutar kvällen med en kall öl på balkongen. Med utsikt över havet och med bruset från vågorna. Samt kinesiska barn som övar viol… Nu år det grisens år på riktigt!