Karakoram Highway. Det är vägen som förbinder Pakistan med Kina. Vägen, från vilken man ser bergstoppar på över 8000 meter. Världens högst belägna asfalterade väg. En roadtrip utan dess like som tar dig 4693 meter över havet. Genom norra Pakistan, och för den som korsar gränsen, helt till Kashgar.

Själv hade jag inget kinesiskt visum och tänkte inte korsa någon gräns. På den kinesiska sidan har jag dessutom varit förut. Nu är det norra Pakistan som gäller, och resan längs denna väg gjordes 10-15 december 2018. Själv satt jag i baksätet på en vit Toyota. Lite varmare och mer bekvämt än för dessa killar! Och ja, det är världens högst belägna asfalterade väg. Det betyder dock inte att hela vägen är asfalterad.

Möt snöleoparden Lolly. Nyårsafton 2012 hittades hon ensam efter att hennes mamma dödats av en jägare. Lolly togs med till de lokala naturvårdsmyndigheterna som nu plötsligt fick en snöleopardunge att ta hand om. I en rätt så stor inhängnad i en dalgång som heter Naltar finns därför nu Lolly. Hur hon mår vet jag inte. Om hon skulle må bättre av att släppas fri vet jag heller inte, men troligen skulle hon det. Det finns planer på att hon ska få träffa en manlig snöleopard, få barn, och efter det släppas fri. Ja hon har faktiskt en man fick jag veta, men han är på uppdrag i USA just nu, där han ska para sig med snöleoparder i zoo där. Vi får se hur det går. Det här är i alla fall Lolly!

I Hunzadalen längs Karakoram Highway lever lokala traditioner, och den som åker hit kommer se att området är rätt så annorlunda än andra delar av Pakistan. När jag åkte genom en by där ett gäng killar satt och spelade trummor på taket av ett hus, bad jag vår chaufför om att stanna. Vår chaufför var inte den som gillade att stanna för allt och alla, han föredrog att komma snabbt fram, men här stannade han faktiskt. Det som firades var deras religiösa ledares födelsedag.

Rubiner. Vem vill inte ha en äkta rubin på hyllan där hemma. Just nu kan jag säga att jag faktiskt har det. I Hunzadalen finns nämligen mycket mineraler och ädelstenar. Till exempel akvamarin och smaragd, och som här, rubin. Olika affärer säljer olika stenar, och jag tror nog att det är äkta vara, fast jag vet ju egentligen inte. Själv köpte jag den minsta av alla rubiner. Drygt 30 kronor betalade jag då, fast jag hade lätt kunnat hitta en för 500 kronor också. För mig behöver den dock inte vara stor eller dyr. Det räcker att den är. Ett minne från Hunzadalen i norra Pakistan.

Att åka längs Karakoram Highway i december månad är kanske inte det helt ultimata. Å andra sidan så var det antigen att åka nu i december, eller inte åka alls. Dagarna är korta och solen tar sig inte alltid över Himalayas bergstoppar. Då kan det se ut som här. Själva dalen i skugga, och solens strålar som når bara högst upp på bergssidorna.

Å ena sidan kanske inte världens vackraste utsiktspunkt. Å andra sidan, det är här bergskedjorna Himalaya, Hindu Kush och Karakoram möts. Från denna punkt vid floden Indus kan jag titta 360 grader och se de tre kedjorna. Det ger en rätt så häftig känsla om jag säger så!

I Karimabad som nog kan kallas för centrum i Hunzadalen ligger fortet Baltit. Baltit betyder egentligen bara övre, och fortet är det övre fortet, till skillnad från Altit som är det andra fortet i stan, och självklart det nedre fortet. Här bodde den lokala härskaren till någon gång långt ut på 1900-talet, och jag säger lokal härskare eftersom det här området var rätt så oframkomligt innan Karakoram Highway stod klar år 1978. Så även om Hunzadalen var och är en del av Pakistan, och innan dess brittiska Indien, så fanns här en rätt så stor lokal autonomi. Idag är fortet Baltit museum och utsikten härifrån är formidabel. Bilden visar den tidigare härskarens tron.

Så långt men inte längre. Vår chaufför var mycket motvillig när det gällde att åka till Khunjerab-passet som ju enligt resans säljande reklamtext också var resans höjdpunkt. Men det är klart, när det är -20 grader ute och du själv kommer där i sandaler, då blir du kanske lite motvillig? Oavsett, jag fick hyra en annan bil med annan chaufför. Att åka upp till nästan 4700 meter över havet, i isande kyla, klarblå himmel, det är en mäktig upplevelse. Kamerabatterierna i fickan för att de skulle hålla värmen. Det blev några snabba bilder av gränsen. Sen tillbaka i bilen igen och ner igen, samma väg som vi kom.

En matta där de blommiga motiven är utbytta mot maskingevär. Sådant kan man hitta i Pakistan, och man kan vara ganska säker på att mattan är gjort i Afghanistan. Väl använd, med lite fläckar på några ställen. Jag gillar dock saker som faktiskt har använts. Det ger dem på något sätt en historia, en berättelse. Allt behöver inte vara nytt för mig. Jag prutade, diskuterade, lämnade affären, men fick samtidigt innehavarens nummer. Fördelen, eller kanske nackdelen, beroende på hur man ser det, med Karakoram Highway är att man får ta samma väg tillbaka som man kom. Det innebär också att jag kunde åka tillbaka till samma butik och faktiskt köpa mattan. Och jag lyckades pruta ner den från 12000 till 9000 rupies, vilket är ungefär 600 kronor. Jag är mycket nöjd!

Avslutningsvis en selfie. Det blir ju annars inte så många bilder på mig själv på en sådan resa. Jag är dessutom rätt så dålig när det kommer till selfiepinnar, stativ, självutlösare med mera. Denna bild tog jag i alla fall när det var dags att sova. Hotellrummen i norra Pakistan brukar nämligen inte ha någon värme. Och är det då -5 grader ute, ja då har man kanske tur om det är 0 grader inne. Det gäller med andra ord att ha tillräckligt med kläder. Tur att jag hade det!