När jag reser går det framåt. Inte bara för mig i rent fysisk bemärkelse, men även med världen. Det skapar kanske inga rubriker, men aldrig har andelen mycket fattiga människor varit så låg. Aldrig har andelen som kan läsa varit så hög.

Sommaren 2003 besökte jag Kirgizistan för första gång. Restaurangerna, eller låt mig säga de ställen som serverade mat, hade inga menyer. Det som fanns att välja på var oftast nudelrätten lagman och manty, en lokal variant av ravioli. Ville man inte ha det ena fick man ta det andra. Mitt senaste besök i Kirgizistan var nu i somras. Även i mindre orter finns där menyer. Restaurangerna kan dessutom kallas restauranger.

Mycket har ändrat sig i Kirgizistan de senare åren. Minnena från den nära historien finns dock kvar. Men de har blivit just det, inget annat än minnen.

Under samma resa 2003 besökte jag även Uzbekistan. Det var en krånglig (men möjlig) visaprocess, det var att växla pengar svart inne i privata lägenheter, och vore det inte för att jag kunde kommunicera med lokalbefolkningen på ryska och att mitt uppsyn på något sätt väckte sympati, har jag ingen aning om hur jag kunde lyckas ta mig från Samarkand till Bukhara i delvis minibuss, sen byte och sen delat gammalsovjetisk Lada-taxi vidare.

Nu, i september 2018,  reste jag snabbtåg mellan de två historiska Sidenvägsstäderna. Medan jag 2003 gick runt och letade boende, blev avvisat eftersom några inlogeringar  (jag kallar dem medvetet inte hotell) inte hade tillstånd till att ta emot utlänningar, kan man nu med några klick boka hotell på nätet. Visaprocessen har gått från postsovjetisk byråkrati (som inte är särskilt bättre än sovjetiskt) till även det, några klick och ett kreditkort på en hemsida. Lokal valuta växlas i växlingskontor.

Att fotografera i tunnelbanan i Tashkent, Uzbekistan var länge förbjudet. Nu däremot, sedan sommaren 2018 är även det möjligt!

Slutligen, Kaukasus. Mitt första besök i bergsländerna Azerbajdzjan, Georgien och Armenien var 2008. Jag minns svårigheten med att hitta boende i Tbilisi. Genom kontakters kontakter fick jag rum på ett hotell som släktingar till biståndsarbetare brukade bo på när de kom på besök. Det var inget vackert ställe, men det var tak över huvudet och alternativet jämfört med femstjärnigt businesshotell. Det var nämligen aldrig ett alternativ. Jag minns tiggarna och jag minns letandet efter lokalbuss för att kunna ta mig till Kazbegi, upp i bergen.

Nu erbjuds utflykter till Kazbegi varje dag från utflyktsstånd och taxichaufförer som insett att det finns pengar i turismen. Nu finns turisthotell och hostels precis överallt. Nu finns även i bergsbyarna menyer, och inte som då, att det fick bli veckans tioende khachapuri (ostbröd) i brist på något annat.

En regnig dag uppe vid kyrkan i Kazbegi.

Imorgon börjar 2019. Tre år i rad har jag besökt Pakistan. Där kan det fortfarande vara svårt att växla pengar. Det är långt mellan mellanklasshotellen anpassade för västerländska turister. Restaurangerna har menyer, men de är sällan på engelska. Det finns med andra ort ett potential.

Jag har nämligen ett hopp. Ja kanske även en tro. Jag tror att vårt resande kan göra skillnad. Gör skillnad. Skapar nya behov. Ny utveckling. Arbetsplatser. Pengar i en lokalekonomi som behöver det.

Resande ger framtidstro. Förverkligande av drömmar och möjligheter. För oss. För de länder vi väljer att resa till.

Med dessa ord önskar jag Gott Nytt År. Måste de som lever i fattigdom bli ännu färre år 2019. Måste vi som kan läsa bli ännu fler.