Ibland händer det. Den där oerhört trevliga känslan när man ska boarda planet, biljetten kontrolleras och du får veta att du inte längre ska sitta på 33F utan 3B.

När jag står där på gångbron in till planet och väntar på att kön ska börja röra sig lite snabbare tänker jag ändå: ”Ta inget i förskott”. Det kanske är ett missförstånd, eller så är 3B precis bakom den där gråa gardinen som skiljer champangen från en plastmugg med vatten. Vem vet. Ännu ska jag inte fundera så mycket..

Minuterna går. Kön rör sig och jag kommer in i planet.

–To the left, Sir, säger flygvärdinnan. –Yes!!!, tänker jag. Av någon märklig anledning har jag till denna fem timmars nattflygning mellan Istanbul och Lahore lyckats bli uppgraderat! Varför vet jag inte. Den här resan börjar bra!

Hasselnötter och champagne. Och då menar jag champagne. Riktig champagne.

Breda säten som kan läggas bak utan att störa grannen. Det märks kanske att jag inte är direkt van med businessclass. Det var någon år sen förra gången.

Menyer delas ut. Jag får välja mellan ravioli med kronärtskocka, kyckling satay och lammkotletter. Jag älskar både kronärtskocka och lamm. Det blir lammet. Mört till perkektion. Då har jag inte ens talat om fiskbrickan till förrätt.

Turkish Airlines får dock ursäkta min mobilkamera. Matbilder med mobilkamera blir sällan bra och jag förstår varför vissa Michelinkrogar förbjuder sina gäster ta bilder på maten.

Apelsinjuicen efteråt är färskpressad. Jag funderar vad jag ska göra med allt benutrymme. Lägger stolen bak efter maten, tittar på en film, ljud från riktiga hörlurar. Filmen slutar, jag blundar. Sova är att ta i.

Sen är jag framme. Landar i Lahore. Pass och tull. Blir hämtat på flygplatsen. Nu är det slut med businessclass. Ibland händer det… tydligen.