Det är kväll när jag läser nyheterna. För åtta minuter sedan upplöste presidenten parlamentet. Jag befinner mig bara några hundra meter ifrån händelserna.

Dagen spenderades med att promenera i området kring hotellet. Jag mötte upp en kinesisk turist, vi gick tillsammans. Folk på gatan gillar att prata. Artighetsfraser. Har de lärt i skolan att europeer pratar om vädret? – Lovely weather today, Sir. Det är molning, fuktigt, men visst, kanske inte alltför hett.

En man är trevligare än vanligt. Pratar mer. Säger han jobbar i en bar på ett stort hotell fast han ser inte ut som en man som jobbar i en bar på stort hotell. Han pratar om en festival. Den pågår nu. Vi borde skynda oss. Han försöker få oss in i en rickshaw. Vi skyndar oss till fots. Vidare. Från honom.

Just det är lite problematiskt på Sri Lanka. Man vet aldrig vad folk har för intentioner. Alla är ju vänliga, pratsamma, öppna för kontakt. Ville han visa oss en festival eller ville han tjäna provisioner på en rickshaw. Man, eller åtminstone jag, får gå på magkänslan.

Vi kollar in olika områden. De gamla brittiska husen, området där muslimerna bor, moskeerna kallar till fredagsbön. Trånga gator där inte kinesen vill gå in. Han tycker utropen från minareten låter hotfulla. Själv har jag nog aldrig tänkt den tanken. Vi äter lunch. Det börjar regna.

Just nu är inte magkänslan så bra. Rent fysiskt alltså. Det har blivit lördag morgon. Jag har precis ätit frukostbuffet. En man gick och plockade på maten. Tar upp en bit kokt sötpotatis med nävarna. Studerar den. Lägger den tillbaka. Tar en ny. Nu ska tydligen någon annan äta den sötpotatis som han redan fingrat på. Är det konstigt att magen säger till? En av mina största matförgiftningar fick jag faktiskt efter en buffetfrukost. Det var dock inte i Sri Lanka utan på Estlandsfärgan.

I eftermiddag kommer gruppen. Jag ska möta dem på flygplatsen. Sen fortsätter vi till staden Kandy. Frågan är bara vad magkänslan säger. Och det politiska läget.