19,9 kilo. Så mycket vägde min resväska när jag efter drygt två veckor i Montenegro vände hemåt. När jag åkte dit vägde den 12. Därför blir frågan: Vad innehöll egentligen resväskan, förutom regnkläder, badbyxor, paraply och smutstvätt? Nu tar vi en genomgång…
Jag vill inte påstå att man åker till Montenegro för att shoppa. Eller visst, det kan man också göra. Precis som man överallt i världen kan göra sig av med sina pengar i stora gallerior, på mindre marknader, i souveniraffärer, boutiquer och vid gatustånd. Den som anar min kritiska underton anar rätt.
Det säljs nämligen mycket skräp i Montenegro. Kylskåpsmagneter från Kina som kostar 2 € styck eller kanske 1. Målade tallrikar med ortsnamnen Budva eller Kotor, eller varför inte helt enkelt Welcome to Montenegro? Små kitschiga lila och vita tydkuddar fyllda med lavendel.
Sen var det den där kritiken. Vem är jag att döma vad som är skräp? Jag har ju också köpt några kylskåpsmagneter i mitt liv. Om det lönar sig att producera dem i Kina, vem är jag att kritisera? Det finns nog en del Made in China i mitt hem. Men nu alltså, till resväskan.
Jag tycker om att testa inhemsk choklad. Den här rischokladen tyckte jag var mycket god och en platta på 300 gram fick därför följa med. Problemet, om det nu kan anses vara ett problem, är bara att chokladen inte kommer från Montenegro. Montenegro är ett litet land, och det mesta av det som säljs är import, särskild från grannländerna i det tidigare Jugoslavien. Riskakan är från Kroatien.
Denna choklad fick också följa med. Lite dyrare, men också lite snyggare, eller helt enkelt lite mera gammaldags i sin design. Import från Serbien. Jag kan föreställa mig att förpackningen sett likadan ut i 40 år.
Egentligen tycker jag inte alls om den här sortens gelebitar. De var dock billiga och därför kunde jag köpa dem enbart för förpackningens skuld. Den kommer dekorera mitt kök.
Förutom godis var det självklart annat som fick följa med. Det är till exempel lite dumt att åka till Adriatiska havet utan badbyxor. På en marknad i huvudstaden Podgorica köpte jag därför ett par för 8 €. Jag köpte några presenter som jag inte ska nämna här. Det blev en flaska vin från ett vingårdsbesök. Hos en försäljare i nationalparken Durmitor blev jag nyfiken på några rötter. Rötterna till gullgentianan hade jag aldrig sett. De är tydligen hälsosamma och bra att göra likör på. Jag köpte. Om jag nu kommer göra likör eller lägga dem i en kruka med jord är en annan femma.
Rötter från gullgentiana
En liten ikon fick också följa med. Jag är inte särskilt religiös, men om en ikon är med lokalt motiv, ja då köper jag. Som ett minne. Och tyvärr, jo, några stora pengar lägger jag inte på ikoner. Därför blir det de massproducerade varianterna till 5 € per styck. Inte de handmålade till 300 €. Jag köpte även lokal korv och torkad skinka från orten Njegusi.
Sen var det saker jag köpte, men som ändå inte fick följa med hem. Jag älskar det dem i Danmark kallar flæskesvær. Alltså knaperstekt svål. Gissa om jag blev glad när jag även i Montenegro hittade en variant. Helt lokal dessutom.
Gissa dock hur besviken jag blev när jag insåg att allt det knapriga i svålen var borta. Det enda som fanns i 400-gramsförpackningen var det mjuka torkade fettet som dessutom var rökt och hade samma smak som den montenegrinska annars så goda skinkan.
Och slutligen, allt som jag inte köpte alls. Det behöver inte bero på att jag tycker det är skräp. Absolut inte, och ibland tvärt om. Det kan vara saker jag tycker om men inte vem om kan få med mig hem. Det kan vara saker jag tycker om, men inte till det priset. Det kan vara saker jag tycker om, men redan har. Och slutligen, det kan också helt enkelt vara fusk och skräp…
I Perast fanns en man som sålde antikviteter. Nu pratar vi alltså riktigt gamla saker, typ 2000 och 3000 år gamla. Priserna var inte så förskräckliga, 120 € för den 3000 år gamla fruktbarhetsstaty som står längst bak i bilden. Sen kommer ju förstås frågorna: 1) Är det lagligt? 2) Kan jag ta det genom tullen? och 3) Är det äkta?
Torkad Karl Johan-svamp av bästa kvalité till 80 € pr kilo är väl ändå inte så farligt? Halva priset jämfört med privatförsäljare i Sverige. Dessutom går ju faktiskt pengarna till de som behöver dem, befolkningen i byarna. Frågan blir bara om jag behöver mer torkad svamp? Jag plockar ju själv. Som tur är var det några av mina resenärer som köpte…
Granatäppelvin. Det produceras också i Montenegro, i liten skala dock. Jag fick smaka, och visst var den god, men varken bättre eller sämre än den granatäppelvin jag köpt både i Armenien och Azerbajdzjan. Den armeniska har jag dessutom hittat som import i Tyskland för 6€ flaskan. I Montenegro ville de ha 10€ för en flaska. Om den kostat 5 hade jag nog köpt.
I Kotor fanns dessa ”montenegriska” stickade tröjorna. Själv tycker jag de påminner lite för mycket om klassisk norsk design. Längst ner i bildens västra hörn fanns också lite ”montenegrinsk” julpynt, figurer av trä. Synd bara att jag sett många av dessa i Ryssland innan.
Shoppingrundan i Montenegro går därmed mot sitt slut. I souveniraffärerna i städer som Kotor och Budva fanns även orientaliska lampor orientaliska lampor i värsta Alladin-stil, samma sorts pashmina-sjal som man även hittar på Drottninggatan i Stockholm (inte för att de har mer att göra i en svensk souveniraffär än i en montenegrinsk men ändå). En affär specialiserade sig på broderier, sådana man gör i Uzbekistan.
Konklutionen blir därför att det visst finns lite att shoppa i Montenegro. Mycket av som säljs är dock import. Det kan gälla mat och godis och annat beräknat på den inhemska marknaden, men även typiska souvenirer i städer som Budva och Kotor.
Montenegro själv däremot producerar god vin och där finns många sorters likörer och sprit. Den torkade skinkan från staden Njegusi är av bra kvalitet. Det kan vara fint att stödja lokala produsenter. Köpa något från människorna som själva plockar och torkar örter och svamp. Som själva producerar ost, broderar dukar, målar akvareller på gatan. Det är det som borde löna sig, jämfört med att importera kylskåpsmagneter från Kina.
Vi brukar inte shoppa så mycket när vi reser, förutom kanske mat och vin då. Ibland något klädesplagg. När vi reser med husbil passar det alltid bra att shoppa lokal mat och lokala specialiteter, och det är alltid kul. Minns inte riktigt vad vi shoppade i Montenegro. Musslor kanske? Och säkert en del ajvar … 😉
Hehe, ja musslor är ju bra att köpa där, fast kanske lite svårt att ta hem. Jag åt bara i restaurang. Ostronen missade jag dock. Det får bli nästa gång! 🙂