Rundresa i Montenegro och besök i dess grannländer, och sen…, den största höjdpunkten av dem alla, körkortet. Här är höjdpunkterna från oktober månad…

Oktober började med två veckor hemma. Det betyder dock inte två veckor där reseledaren, alltså jag, bara latar sig/mig och gör ingenting alls. Två veckor hemma betyder i det här fallet två veckor med intensiva körlektioner och ett pluggande till körkortets teoriprov som började alldeles för sent. Dock, jag klarade teoriprovet. Två dagar senare, den 12 oktober, var uppkörningen.

Nervös, klockan åtta på morgonen med solen i ögonen körde jag runt en dryg halvtimme i och utanför Södertälje, småpratande med Trafikverkets examinator. När vi är tillbaka och jag har parkerat bilen får jag veta resultatet. Hon gratulerar meg. Jag får nu köra bil. Jag lyckades med mitt mål. Kan nu andas ut…

Jag och min körlärare en timme efter att jag fått körkortet. Slut med övningskörningen!

I början på oktober hann jag även träffa vänner som kommit hela vägen från London till Stockholm på en weekend. Var även ute i skogen och plockade svamp.

Två dagar senare, den 14 oktober, började nästa utmaning. Jag ska leda en ny resa. Det är reseföretaget Albatros som satsar på en rundresa i Montenegro. Först ska jag följa med på en studieresa, sen har jag några dagar ledigt, därefter kommer min grupp som jag själv ska leda runt i det lilla landet vid den adriatiska kusten.

Resan innebär förutom Montenegro att jag själv för bekanta mig mer med städer som Dubrovnik i Kroatien, Trebinje i Bosnien Hercegovina samt Shkoder i Albanien. Min stressiga dag i Shkoder blev ett bottennapp. Dubrovnik var lika vacker och turistig som jag föreställt mig. Lugna, gemytliga och billiga Trebinje blev en positiv överraskning eftersom jag helt enkelt inte hade så många förväntning.

Staden Trebinje i Bosnien Hercegovina. En lugn och billig stad där cafékulturen gäller.

Höjdpunkten i Montenegro är utan tvekan alla trevliga människor jag hade i min grupp som jag i slutet av månaden fick leda. Sen är varken naturen i Durmitor nationalpark eller den kanske mer kända Koturbukten att förakta. Två olika världar, så nära varandra. Montenegros historia är heller inte att förakta. Nu tänker jag inte på hjältemodiga kungar, utan på hur tydligt historien visar sig när man åker runt i landet. Huvudstaden Podgorica med sina gränder i gamla stan som vittnar om Osmanska riket. Kotor och Budvas gamla städer med en helt annan, venetiansk arkitektur. Niksic, landets näst största stad som fick en helt ny stadsplan efter att Osmanska riket lämnade det som idag är Montenegro, och nya, raka gator och alléer byggdes enligt österrikiskt mönster. Dessa skillnader gör Montenegro till ett tacksamt land att vara färdledare. Det blev definitivt en höjdpunkt. Den överstiger dock inte körkortet.

Visst är Montenegros natur vacker?!