Dubrovniks flygplats är effektiv. En kvart efter landning och jag är redo för att ta mig till hotellet. Hutlösa taxipriser eller gå 3 km? Trots att jobbet betalar väljer jag att gå. Ser dock fram emot dagen. Det är första gång i Dubrovik. Jag har läst på. Här finns både att se och att göra. Jag börjar gå.

Ingen i receptionen. Väntar 10 minuter. En sur man undrar vad jag gör här. Receptionisten. Klockan är nu 10. Check in kl 14. Jag som trodde jobbet valt det här hotellet just för att det var tidig check in. Tur i otur. Rummet är klart. Jag får det.

Doftar rökelse. Eller snarare sådana tunna träpinnar som står i någon form av olja. Stinker . I bakgrunden musik. Meditation? Diffusa pianotoner låter som droppar av vatten. Rummet är stort, ljust, rent, stinker. Inget varmvatten. Det blir en snabb kalldusch.

Försöker ta mig till Dubrovnik. Från landsbyn Cilipi där hotellet ligger går en buss på söndagar. Tre på vardagar. Nu är det söndag och bussen har gått. Taxi kostar 37€. En väg.

Därför går jag längs huvudleden. Tillbaka till flygplatsen. Enklaste sättet är att ta flygplatsbussen. Varje 40 minut. Typ. 60 kronor. Raka vägen till gamla stan. Förbi de vackraste utsikter. I Dubrovnik bör man tydligen ha hyrbil.

Tre timmar. Det är den tiden jag spenderar i stan. Går de polerade stengatorna upp och ner. Polerade av miljontals turistfötter. Inga bilar men högertrafik ändå. Skyltar och pilar visar väg. Annars blir det väl kaos bland turistgrupperna.

Dubrovnik är uten tvekan en stad som låter sig fotograferas. Fontäner och skulpturer från hundratals år tillbaka. Palats, kloster, kyrkor. Det märks hur staden en gång varit mycket rik. Och hur den är på väg att bli det igen. Jag betalar inte 225 kronor för att gå på stadsmuren. Jag gör det helt enkelt inte. Jag betalar heller inte 150 kronor för den billigaste pizza som ser ut som en sämre version av den pizza jag åt i en förourt till Umeå i somras. Fast stället, Mea Culpa som det heter, har tydligen kunder. Många dessutom.

Dubrovik har många torg. Här säljs lavendel i tygpåsar och olika former för lokalt godis. Parasollerna gör reklam för Coca Cola. Det blir som ett tak, ett överbygg för torgen.

Svettiga engelskmän och kvinnor, skandinaver och kineser lutar dig mot de historiska stenar som går att luta sig mot. Jag börjar få nog. Nu är ändå sesongen på väg mot sitt slut.

Jag går mot gamla hamnen. Båtarna ligger där, redo för utflykt. Vattnet är klart. Jag ser många fiskar. Några ryska tanter badar.

Utanför stadsmurarna går jag uppför trapporna. Mot linbanan. Därifrån går även flygbussen. Jag bestämmer mig för att ta den som kommer först. Buss tillbaka eller linbana till någon utsiktspunkt. Det är bussen som är först.

Från flygplatsen går jag längs huvudleden utan trottoar tillbaka till hotellet. Kiosken bredvid hotellet är stängt. I receptionen finns ingen. Jag frågar en servitör. En söndag i landsbyn, nej då är allt stängt. Inte ens en läsk eller chipspåse finns att uppdriva. Hotellet ger självklart inget vatten gratis när sådant kan köpas för 35 kronor flaskan i hotellets bar. Kranvatten bör inte drickas efter höstens bakterieitbrott.

På kvällen äter jag en pizza på landsbyns enda alternativ förutom hotellet. 60 kronor är väl ändå okej för något som åtminstone göe mig mätt om inget annat. Nästa morgon ska jag lämna Dubrovnik. När jag vaknar är det fortfarande bara kallvatten i duschen.