På tunnelbanan i Tashkent. Det är sent på kvällen och jag låter jag den uniformerade vakten vid nergången till metron kolla min tygpåse. Han hittar ett extra objektiv till mitt kamera, men det är lugnt. Sedan 1 juni 2018 är det nämligen tillåtet att fotografera på stationerna. Ta bilder av perrongernas utsmyckningar, de blå tågvagnarna som rullar förbi, och om man frågar snällt, även av personalen som jobbar här.

Sedan t-banan öppnade år 1977 och då var Centralasiens enda tunnelbana, och fram till nu, har det nämligen varit förbjudet att fotografera här. Det sades att det har med säkerheten att göra. Stationer djupt nere i underjorden som skulle används som skyddsrum i fall det skulle bli krig. Inga fotografer här inte. Det var i alla fall det jag som reseledare fick höra. Om jag fick höra något alls. Det är inte tillåtet att ta bilder. Punkt slut.

Tidigare under dagen hade jag åkt tunnelbana med min grupp. Vi besökte förstås inte alla stationer, utan ett par tre stycken bara. Den som jag tycker är vackrast, och en sträcka där man kan åka från A till B utan att byta linje. Det blir enklast så. Nu på kvällen går jag tillbaka. Jag har fortfarande lite fotoarbete kvar. På kvällen är här dessutom mindre folk.

Jag har som sagt mina favoritstationer. Pakhtakor är en av dem. Namnet betyder bomullsplockaren. Bomullsarbetaren. Stiliserade bomullsblommor i mosaik. Vitt, orange, blått. En hyllning till denna människa som arbetar så hårt för landet. Uzbekistan är en av världens största bomullsproducenter. På gott och ont…

Egentligen borde man kanske sätta av en timme eller ännu lite till för tunnelbanan här. Eller så tycker jag det bara för att jag själv vill se mer. Ett besök i den uzbekiska huvudstadens tunnelbanan är oavsett en välkommen paus från det man annars ser i detta centralasiatiska land på Sidenvägen. Turkosa kupoler och långa minareter så långt ögat kan nå.

Tågvagnarna är kanske lite gamla. Unga män som sitter nästan sprätter upp för att kunna erbjuda sin plats till en lite över medelålders skandinavisk resenär. Uzbeker är artiga på så sätt. Tågen går snabbt mellan stationerna. Jag glömde att säga att en färd kostar 1200 uzbekiska som. Det är 1 krona och 50 öre. Innan du kommer till spärrarna finns alltid kassan. Där lämnar du dina pengar, får en polett som du sedan stoppar i spärrens myntinkast. När en liten lampa lyser grönt kan du sen gå igenom spärren utan att få knäskålarna krossade.

Tillbaka till den sena kvällen. Jag befinner mig nu vid en station lite längre bort från hotellet där jag bor. Vakten har kollat tygposen och jag har min kamera i standby, något som bara för enstaka månader sedan vore otänkbart. Jag letar fram min polett, går genom spärrarna och sen är jag nere.

Stationen heter Kosmonavtlar. Uzbekiska språket har här lånat in namnet från ryskan. Översatt till svenska betyder det kosmonauterna, eller snarare astronauterna. Kosmonaut är nämligen det ryska ordet för astronaut. Egentligen.

Här ser jag Gagarins porträtt som ett av de många väggpaneler i keramik. Den första människan i världsrymden. Stationens mörkblå färgen och ljuset från lamporna i taket ger mig känslan av at vara under vatten. Fast just det, det är ju i rymden jag befinner mig.

Sen ser jag Valentina Teresjkova. Hon var 1963 den första kvinna i världsrymden där hon med rymdfarkosten Vostok 6 flög 48 varv i omloppsbana runt jorden. Visst, det blev ingen spacewalk direkt, men det gjorde å andra sidan inte Gagarin heller. För övrigt lever Valentina fortfarande. Hon är idag över 80 år och har vid ett tillfälle uttalat att hon gärna följer med till planeten Mars. Även om hon bara får en enkelbiljett…

Uzbekistan är ett land i utveckling. Mellan varje gång jag besöker landet, på senare tid har det blivit 1-2 gånger per år, händer det saker. Det blir enklare att få visum, mindre krångligt att växla pengar, passkontrollerna går snabbare och städer renoveras och snyggas till. Från 1 juni i år kan man alltså även göra det som tidigare var så alltför förbjudet. Fotografera i tunnelbanan…