Vid incheckningen på Arlanda väger resväskan 8 kilo. Slutdestination Uzbekistan. En dryg vecka senare är det dags att lämna det centralasiatiska landet vid Sidenvägens gamla handelsrutter. Samma resväska väger 22 kilo. Vilka souvenirer har jag köpt?
Sidenaffär på Kolkhos-marknaden i Bukhara.
I Bukhara handlar jag siden. Olika kvaliteter till olika priser. Lite dyrare än i våras. Det beror på skörden säger kvinnan som hjälper mig med att välja tyger. 25 kronor metern betalar jag, och jag tänker att det är ändå billigt. 22 kostade det i april i år när jag senast besökte samma affär.
Längs vägen mellan Samarkand och Shakhrisabz finns en annan sorts marknad. Försäljarna står där, vid vägens högsta punkt, 1650 meter över havet. De kvinnor och män som står här med nötter, torkad frukt och yogurt täcker sina ansikten. De skyddar sig mot solen.
Jag köper pistagenötter, samt aprikoskärnor. Jag gillar rostade aprikoskärnor. Som mandel ungefär. Dessutom vet jag att pengarna går till de människor som kanske behöver det mest. Inte till förhandlarna i stan, inte till mellanhänderna, men till de som själva rostar och skördar och torkar.
I Samarkand köper jag bröd. Jag inser att varken siden eller nötter är tillräckligt för att fylla min resväska. Full ska den nämligen bli. Annars kan flaskor och annat skoj krossas. Det vill jag inte. Därför köper jag bröd för pengarna. I Samarkand är de runda bröden stora och kompakta. Det sägs att de håller sig länge. De kommer i alla fall hålla sig tills jag är tillbaka i Sverige. Tre stycken köper jag hos kvinnan på bilden.
Annars köper jag både gula fikon och persikor. Jag har ätit persikor förut i Samarkand. Persikor från Samarkand är faktiskt kända sen länge. Kineserna uppskattade dem när handeln på Sidenvägen pågick för fullt. Det var över 500 år sedan.
En man säljer vindruvssaft på flaskor. Korken är rätt så unik. Lera och strån. Sådant som man bygger hus utav. Jag köper en flaska av honom. 10 kronor. Blanda saften med lite hackad rödlök säger han. Det är bra för aptiten.
Jag shoppar vidare. Lite godis, sprit, vin och annat skoj. Det vill säga, en flaska vodka, en flaska ört-balsam och en flaska tort rött vin. Det är det dyraste uzbekiska rödvinet jag kan hitta. 30 kronor flaskan.
Och när det gäller choklad har jag med mig en kilo Snukers och Twinky. Den första rätt så lik originalet. Twinkyn däremot inte riktigt….
Fem längder siden, varje längd tre meter lång. Jag funderar på att använde dem som tapet. Frågan är bara på vilken vägg och i vilket rum. Mina bröd ligger nu i frysen. De överlevde resan utan problem. Kommer serveras när jag bjuder gäster på uzbekiskt. Slutligen köpte jag även nässpray. Det är billigare i Uzbekistan än hemma. Snart är det dessutom förkylningstider. Tills dess ska jag avnjuta mina två kilon pistage.
Hej Johnny !
Jag var ju med på Stora tågresan i september, visst var det förrförra året, sept -16 ? Skiljdes vi i gruppen från dig i Urumci, eller var det tidigare ? Jag åkte med gruppen ytterligare en vecka, sen for jag nordöst mot Beijing och så småningom hem med Transsibiriska järnvägen. En helt ypperlig resa! Har följt dina bloggar lite nu och då, och nu läst flera av dina bloggar på raken. Särskilt det du skrivit från Uzbekistan ! Vill så gärna ut och resa igen !! När leder du ny resa till Kaukasus eller annorstädes i området därikring, Uzbekistan ? Gärna med tåg. Det är tåg som gäller för mig nu – har du någon längre tågresa på gång, gärna genom Ryssland -Sibirien ? Hör av dig !
Med vänlig hälsning
Karin Bylund
Hej! Visst kommer jag ihåg dig! Vi pratade ju mycket och du ritade så fint! Jag har skrivit en text på bloggen som heter ”Res med mig” där jag skriver om resor jag kommer göra. Det ska förvåna mig om det inte blir en Uzbekistanresa till nästa år. Tågresor är jag själv sugen på att göra fler av men inget inplanerat. Det finns ju inte så många av dem tyvärr, men det går kanske att ändra på! 🙂
Her snakker vi mange deilige suvenirer! Det beste man handler hjem fra reise er jo det man kan spise eller drikke, synes jeg (selv om jeg er veldig svak for fargerike, eksotiske stoffer og tøy). Artig at brødene kom seg helskinnet hjem med deg, og nå venter i fryseren.
Joda, og når jeg varmer brödene i ovnen blir de jo nesten som ferske igjen. 🙂 Tekstiler kan väre göy. Har jo en del meter usbekisk silke nå (sikkert over 100), og jeg funderer på å bruke den som fondtapet (dessutom er silke i Usbekistan billigere enn papirtapet i Sverige). Har også kjöpt et par matter (i Tadzjikistan). Usbekistan er jo dessutom kjent for sitt suzani-broderi. Kjöpte et veggteppe da jeg var der förste gang i 2003, men siden den gang har prisene gått opp og designen blitt mer ensformet og kjedelig.
Oj vad du handlar! 🙂 Jag shoppar sällan eftersom jag tycker att det är jobbigt att släpa hem saker. Mat köpte jag med mig för första gången på länge när jag var i Tropea, Italien i våras. Förmodligen för att jag reste ensam och ändå vill dela smakerna med min familj. Och då fick det bli vid hemkomst i stället.
Kan du inte skriva ett inlägg om hur det blivit lättare att resa till Uzbekistan på egen hand och vad man behöver tänka på och göra?
Jag känner kanske lite att om jag faktiskt har en in-checkad väska inkluderat i priset på biljetten, ja då vore det ju synd att inte utnyttja det. Sen köper jag ju mycket vardagssaker som jag ändå behöver hemma. Däremot när jag förra året var i Italien, så var det en vecka med bara handbagage. Berlin – en vecka med handbagage. Gran Canaria – en vecka med handbagage. Då blir det inte shopping inte. 🙂 Du är sugen på Uzbekistan? Visst kan jag skriva ett sådant inlägg inom närmsta tiden. 🙂