Bukhara är min favoritstad i Uzbekistan. Den är stor, men inte för stor. Det är enkelt att promenera till fots. Gamla stan har sitt promenadstråk. Där går alla turister, guider och färdledare. Vi tittar på renoverade badhus, basarer, moskéer och koranskolor. Jag behöver dock inte gå många hundra meter förrän Bukhara visar sitt autentiska jag. Där turisterna inte går i grupp. Där gatsten inte lagts och där kvinnor och män sitter vid ingångarna till sina hus. De tittar på livet där ute. En gammal bil, en unge på en trehjuling. Solen går ner, och där framme ligger något orenoverat…

Förut har jag bara gått förbi. Den här gången går jag in. Frågar om det är okej att besöka Bukharas synagoga. Det är det. Förut bodde det många judar här. Nu finns bara drygt 200 kvar. De flesta har emigrerat. Några få valde ändå att stanna kvar när Sovjetunionen föll och Uzbekistan blev självständig stat. En man berättar några korta fakta. Han har berättat dem förut hör jag. Till slut en uppmaning om en donation. Jag betalar gärna.

Den äldre kvinnan kommer från Andijan. Hon är på besök i Bukhara med sina släktingar. Jag frågar om jag får ta en bild där hon sitter i sin blåa klänning. Visst får jag det. Kvinnan ler. Hon säger inte så mycket, men det gör hennes dotter. De frågar mig vad tycker om deras land. De är tycker det är roligt med alla utlänningar här. I Andijan finns knappast turister alls. Kvinnan tackar så mycket. Tackar för att jag tog bild av henne. Som om det var en ära för henne. Äran är helt min.

Suzani är namnet på den sorts broderier man hittar i Centralasien och då särskild Uzbekistan. Varje souvenirmarknad fylls av broderade dukar, kuddar och väggprydnader. Motiven är gärna blommiga och ibland kanske lite väl enformiga. Uzbekiska kvinnors massproduktion av broderier kräver kanske att man upprepar stereotyperna. Det är gärna kvinnor som säljer souvenirerna. Men det är sällan eller aldrig jag ser att de broderar där de sitter. Vackra är de i alla fall, suzani-broderierna.

Varje land har nog sin nationalhjälte. För Uzbekistans del heter hjälten Timur Lenk. Nog med att han dödade uppskattningsvis 17 miljoner människor under sin framfart på slutet av 1300-talet. Samarkand gjorde han till huvudstad i ett av världens största imperier. Den här bilden tog jag i Tashkent. I bakgrunden ligger sovjetmastodonten Hotel Uzbekistan. Där bodde vi två nätter.

September är månaden för färsk frukt. Jag hade aldrig ett gula fikon förut. Priset var 6000 sum, det vill säga cirka 7 kronor kilot. Jag köpte en halvkilo. Delade med mig till de resenärer som ville ha. Inte lika söta som de mörka fikonen jag är van vi. Men goda ändå. Kvinnan på marknaden i Samarkand behövde säkert pengarna. Det är nog rätt mycket frukt som även inte blir såld.

Moskén heter Khuzha Zainiddin. Åtminstone är det den info jag har just nu. Den ligger lite bortom Bukharas turiststråk. Är det kanske därför den är orenoverat, att det inte kostar något i inträde, att två killar sitter i bön när jag kommer in? Kanske det är därför jag googlar namnet, fast utan att hitta varken bilder eller text som säger något mer. Det är min nya bekant, Sardor, en 22 år gammal kille och studiekamrat med min lokalguide som visat väg. Till ett Bukhara som inte renoverats, där två killar sitter tysta, där färgerna än så länge sitter kvar på väggarna.

Uzbekistans kanske allra största exportartikel är bomull. Längs vägarna ligger odlingarna. Vid ett ställe utanför staden Bukhara bad jag vår busschaufför stanna. Vi gick ut ur bussen för att kunna se närmare på detta Uzbekistans vita guld. För mig var det första gång i en bomullsodling. Tidigare har jag alltid varit i Uzbekistan på våren eller sommaren.

Tunnelbanan i Tashkent har varit förbjuden frukt för fotografer ända sedan den öppnades på mitten av 1970-talet. Så sent som i april i år var där nolltolerans mot kameror. Uzbekistan är däremot ett land i ändring. Just nu. En av de kanske vackraste stationer heter Pakhtakor. Det betyder bomullsplockaren. Stiliserade bomullsblommor pryder väggarna. På perrongen arbetar uniformerad personal. Jag frågade om jag fick ta en bild. Först fick jag nej. Sen frågade jag igen. Tjatade lite. Sen fick jag ja.

År 1973 var ett östtyskt filmteam på besök i den uzbekiska sovjetrepubliken. Där spelade de in filmen Apachen. En westernfilm gjorde av öst-tyskare i Sovjetunionen. Här, längs vägen mellan Samarkand och Shakhrisabz stannade vi till. Vid den hjärtformade stenen. Det var här som landskapet påminde om Vilda western. På stenarna har det klottrats. Vi fotograferar och vår lokalguide tar selfies.