Måndag 17 september: Mitt i natten landar vi. Jag förvånas. När jag senast landade på flygplatsen i Tashkent var det trångt, långa köer, väntan. Nu är det öppna, luftiga lokaler. Passkontrollen går undan på fem minuter. Sen kommer bagaget och allt går så snabbt. Jag undrar om jag hamnat i rätt land. Det händer saker i Uzbekistan.

Efter några timmars sömn ska vi upptäcka Tashkent. Solen skiner i Uzbekistans huvudstad. Min grupp består av 23 norrmän. Min lokalguide heter Aki. Han ska följa med oss hela veckan.

Koranmuseum, lite shopping, promenader i centrala delarna av stan. Nu är det tillåtet att fotografera i Tashkents tunnelbana.

Vi är trötta efter nattens resande. Det blir en tidig kväll.

Tisdag 18 september: Frukost 06:00. Avfärd 06:20. Vanligtvis brukar frukostarna vara minst en timme. Nu däremot väntar morgontåget, lika med snabbtåget till Bukhara. Den gamla Sidenvägstaden väntar på oss.

Vi besöker gamla mausoleer, den sista emirens gamla sommarpalats. För hundra år sedan fanns nämligen en emir här. En kung. Sen kom sovjetmaken.

På kvällen går jag och mina resenärer ut på promenad. Den här resan är halvpension. Frukost och lunch ingår. På kvällen gör vi därför vad vi vill. Jag vet om ett ställe med utsikt. Där är vi några som dricker och äter soppa.

 

Onsdag 19 september: Heldag i Bukhara. Tusen år gammal arkitektur. Marknader där kommersen pågår den dag idag, precis som den gjort i över 2000 år. Då såldes bland annat hästar och slavar. Även siden förstås. Siden finns att köpa även idag. Den som vill ha en slav får gå annanstans.

Luncherna är stora. Först några sallader. Bröd ingår alltid. Sen soppa. Kanske något mer. Sen huvudrätt som gärna är kött eller kyckling. Därefter efterrätt och te. Kaffe ingår inte. Det är dyrt i Uzbekistan.

Vår lokalguide har en kompis som heter Sardor. Han går tillsammans med oss i stan. Han kommer från Bukhara och ska också bli lokalguide här. Han är duktig, kan sin historia. Med lite bättre engelska blir nog även han en utmärkt guide.

På kvällen visar Sardor mig runt i ett annat Bukhara. Ett Bukhara bortom de renoverade gatorna med souvenirförsäljare och upplysta medeltidsfasader. Ett Bukhara där tiden fortfarande stått still. Ett Bukhara jag kanske inte hittat till annars.

Torsdag 20 september: Ledig tid på förmiddagen. Några resenärer följer med mig till en marknad utanför stan. Där säljs kläder, textiler och självklart även siden. Sidenpriserna har dock gått upp sen jag var här i april i år. Det beror på den dåliga skörden säger kvinnan i affären som kommer ihåg mig sen tidigare.

Fast jag vet inte. Kanske säger hon så bara för att tjäna mer pengar. Resultatet blir oavsett att jag betalar mer per meter än tidigare. Jag köper dock mindre.

Efter lunch tar vi tåget till Samarkand. Vår lokalguide är inte riktigt nöjd med att jag vill ta resenärer ut på lokal restaurang. Att turister äter där uzbeker äter, det uppskattas alltid av lokalbefolkningen, men inte alltid av lokalguiderna. Jag vet inte varför. Lokalguider säger alltid att vi kommer få ont i magen när vi äter på lokala restauranger. Strunt säger jag. Prisen är dessutom en tredjedel. Ännu mindre för dryck.

Fredag 21 september: I vanliga fall åker vi runt i stan med buss. Idag ska vi över bergen, mot Shakhrisabz som är Timur Lenks födelsestad. Vägarna är smalare. Därför åker vi vanliga personbilar i kortege.

Timur Lenk regerade ett av världens största imperier någonsin. Det var på slutet av 1300-talet. Han gjorde Samarkand till huvudstad i sitt rike, men även i Shakhrisabz finns arkitektoniska lämningar från den tiden. Mest intressant tycker nog jag ändå att själva vägen dit är. Förbi gigantiska fruktträdgårdar. Tobaksodlingar. En marknad där lokalbefolkningen säljer nötter, örter och torkade små yogurtbollar. Kurut kallas de. Utsikt.

Lördag 22 september: Idag har vi en heldag i Samarkand. Turkosa kupoler och blå mosaik på programmet. En sak är att berätta, att lyssna och att låta sig guidas runt. En annan sak att hitta sitt eget lilla hörn, vara tyst, tänka, föreställa sig hur livet här kunde vara. För 100 år sedan. 300. 500. 1000 och ännu längre tillbaka i tid.

Själv föredrar jag tystnad och fantasi framför försäljare som även kallar mig för madam och vill sälja sina broderier, t-skirts och kylskåpsmagneter.

På kvällen är vi halva gruppen som går på vinprovning. Därefter beställer vi fyra pizzor på restaurang. Det hade vi inte gjort om vi vetat att de bara har en pizzaugn och de pizzorna då måste gräddas i tur och ordning. Det blir svårt att äta samtidigt då.

Söndag 23 september: Pappersfabrik, helgongrav och snabbtåg tillbaka till Tashkent. Det är vår sista heldag i Uzbekistan. På morgonen får jag dock veta att det inte blir snabbtåg utan vanligt tåg. Det avgår från Samarkand senare än planerat och ankommer därför Tashkent först över tio på kvällen. Nu har plötsligt gruppen rätt många timmar i Samarkand som jag som reseledare behöver fylla med något vettigt.

Vi besöker därför Afrosiab-museet. Det är ett museum för de allra äldsta utgrävningar i Samarkand, från tiden inte bara innan Timur Lenk, men även Djingis Khan. Då får även jag se något nytt.

Sen bär det vidare till den tidigare presidenten Islam Karimovs mausoleum. Han var Uzbekistans första president, och dog år 2016. Nu har han ett eget gravställe dit lokalbefolkning vallfärdar. Det är fotoförbud inne på själva området där Karimov ligger. Vi ser hans gravsten, som om han vore Timur Lenk. Historia och modern tid tillsammans.

Det blir lunch, och två marknadsbesök hinner vi med innan lokaltåget tar oss till Tashkent. Vi är tillbaka där vi i måndags började. Veckan är slut, och vi får 90 minuters vila på hotellet innan avfärd mot flygplats.