Jag vaknar om morgon och ser fram emot dagens äventyr. En utflykt till insjön Ritsa och Stalins sommarhus. Har jag tur får jag även åka en gammal båt från 1930-talet, fast det kunde garanteras.

Bussen kommer och jag blir upphämtad. 35 personer, det vill säga 34 ryssar och jag ska åka från Svarta havet och upp i bergen. Men innan dess rökpaus och sådär lagom klockan 10:15 på morgonen kommer dagens första riktiga stopp, en vinprovning!

Just det. Det är då jag som guide och färdledare bara tänker – jaha, hur kom dem på det här? Vi börjar alltså dagen med sex olika vin och tre sorters sprit. Jag ber om att få ytterst lite i mitt glas och det funkar faktiskt. En vit söt muskat som killen som håller i provningen kallar för damernas vin. Tjejer ska tydligen ha det sött och sliskigt.

Efter denna muskat-vin tycker jag alla viner smake rätt så sött, förutom en caberne som smakar rätt vattnigt. En mandelsprit smakar inte illa men det är ingen amaretto direkt. Chachan, den lokala grappan, är helt enkelt för jävlig…

Väger går vidare men efter kanske tio minuter stannar vi. Dags att lära sig hur man gör ost i Abkhazien. Om vin-killen hade en röst som hörs, så är ost-killen ett enda mummel. Ingen ide att ens försöka lyssna så jag går på toa. Efteråt får vi smaka tre olika sorters ost. Två av dem smakar faktiskt riktigt bra. Rökta ostar men lite svårt att börja med shopping redan nu. Jag ska ju fortfarande vara borta i över två veckor.

Tillbaka i bussen och efter några enstaka minuter stannar vi igen. Nejdå, vi har inte kommit till insjön utan nu ska vi smaka honung. Eller förstås lära oss om biodling som de kallar det. Det vill säga, få veta att mammor som ammar bör äta honung för det är bra för bröstmjölken, män bör äta honung för det är bra för potensen. Honung ger lugna nerver och vi behöver inte oroa oss för bina som surrar omkring oss där vi står runt ett bord med honungkrukor till salu. Bin är nämligen snälla. Vi får fyra sorters honung på vår hand som vi ska slicka i oss. Efteråt ska vi inte tvätta händerna utan gnida dem väl mot varandra. Det blir inte kladdigt utan lent och mjukt!

Annars sysslar unga killar med att ha ugglor i band som de gärna vill placera på min arm. Jag är väl måttligt road av kedjade djur, men visst, jag förstår dem. Folk behöver pengar, så även här, och möjligheterna för att tjäna pengar är begränsade.

Vi fortsätter. Fikapaus. Paus för att käka vattenmelon. Jag börjar tänka på min tur till Svalbard förr året. Jag betalade dyra pengar för att leta fossiler, det var utflyktens tema. Och när vi då kom fram, då skulle det fikas! – Inte ens chans, tänkte jag. Kaffe och kex fixar jag på min lediga tid när jag inte betalat en guide för att göra annat. Fast jag inser ju att folk gillar fika. Både på Svalbard och i Abkhazien. Det är nog jag som är konstig.

Dagen började klockan 09:30. Klockan 14:30 ankommer vi sjön Ritsa. Men… någon Stalins sommarhus får vi inte se. Ej heller en gammal båt. Istället blir det vattenfall!

Ryssar gillar vattenfall. Mer än Stalins sommarhus i alla fall. Mina preferenser går mot sommarhus, men icke. Det är stängt. Där var visst partaj igår. För bakis för att öppna idag alltså. Jag känner hur jag blir sur.

20 minuters tid för bad. 20 minuter vid någon betongiserad utsiktsplats. Inget mer att säga om den saken. Jag föredrar people watching.

Mot slutet av dagen kommer dock en lite. Höjdpunkt. Om några av mina resenärer någon gång varit sura över att få lunch klockan 14:30, kan jag meddela att jag fick min klockan 17:20. Men den som väntar på något gott. Mamalyga, alltså polentagröt, det vill säga majsgröt med rökt kött, ost, böngryta och inlagd gurka. Äkta abkhaziskt, smakrikt och till 40 kronor dessutom en ganska prisvärd måltid.

Vi fortsätter mot tillbaka. Ner från bergen och till kusten. Till våra hotell och klockan halv åtta är jag framme med mitt. Jag funderar på hur jag ska göra nu. Imorgon hyr jag kanske en taxi för en halvdag. Då blir det jag som bestämmer. Fika kan jag göra när halvdagen är klar!