Att bilden har sina mörka fläckar beror på att jag fotar genom ett staket av hönsnät. Jag står på Frydenlundsbroa som förbinden stadsdelen Frydenlund med själva centrum i Narvik. Under bron går räls. Det är nämligen en järnvägsbro, och vad fraktas så i alla dessa tåg som till stadighet går under bron? Jo, det är järnmalm från gruvorna som företaget LKAB har i Kiruna. Tittar man ner på dessa malmvagnar med järnmalmspellets, ja då tittar vi faktiskt på anledningen till hela Narviks existens. Det var nämligen den isfria hamnen här som gjorde att man, på början av 1900-talet, när Sverige och Norge fortfarande var i union, byggde en stad.

Från 656 meter över havet har jag utsikt över Narvik stad, och självklart även hamnen där båtar fylls till randen, eller nja, inte så att de sjunker förstås, av järnmalm som sen transporteras till hela världen. För att ta sig hit upp, till denna utsiktspunkt där jag nu befinner mig, får man antigen gå, där finns en bred stig eller väg snarare, eller så tar man linbanan. Linbanan, eller fjellheisen, gondolbanen, kärt barn har många namn, har funnits i Narvik sedan 1957. Nästan alla som besöker Narvik åker upp Fagernesfjellet. När man ser utsikten, och ja, man kan faktiskt se hela vägen till Lofoten, är det inte svårt att förstå varför.

Mer centralt i Narvik än det här är det svårt att komma. Busshållplatsen utanför stadens rådhus och biograf är liksom själva centrum. När jag tar bilden tänker jag på två saker. Den ena är arkitekturen. 1/3 av Narvik bombades under andra världskriget, några dagar på försommaren 1940. Det innebär självklart tragedi, men även att man fick bygga nytt. Stora delar av Narvik har därför en tidstypisk 1950-talsarkitektur, och den är inte nödvändigtvis fel. Det andra jag tänker på är Narvikborna. Var är de nånstans? Inte väntar de på bussen i alla fall.

Utsikt mot LKAB där det lastas och lossas både järnmalm och olivin. Malmbåtarna är nämligen också något som är typiskt för Narvik. Vad vore staden utan malmbåtarna som ligger där och väntar i hamnen? Vad vore Narvik utan tågen med dyrbar last från Kiruna? Förut vet jag att det fanns guidade turer inne på LKABs område. Man kom nära arbetet med järnmalmen och hade man tur och genom slumpen mötte en kapten på en av båtarna, så kanske man blev bjuden ombord. Jag vet, eftersom jag själv var lokalguide där för många år sedan. Sedan några år tillbaka finns dock inga guidade turer. Det är lite tråkigt tycker jag. Det känns som att man missar något.

Vägvisaren som bland annat visar att det i kilometer är kortare att åka tåg till Kiruna än att åka bil. Att bilen går snabbare är en annan sak. Kollar man bilder från Narvik på Instagram kommer man definitivt hitta den här. Hur långt är det till Rovaniemi, Belgrad, och även Nordpolen. Med tanke på den asiatiska turistboomen som nog kan sägas ha börjat, kanske man borde lägga till Peking och Bangkok?

I Narvik pratar man sin dialekt. Det gör man i och för sig överallt i Norge. Dialekterna är verkligen markörer för var man kommer ifrån. Det är något man är stolt av. Det som kanske utpräglar Narvikdialekten är närheten till Sverige. Det betyder inte att Narvikborna låter särskild svenska av sig när de pratar, men vissa ord, som till exempel morsan och farsan är svenska ord som kommit med järnmalmen från Sverige och har etablerat sig i språket i Narvik.

Det var det där med arkitekturen. Vissa tycker kanske det är fult. Själv tycker jag 1950-talets fyrkanter och klara färger är rätt vackra. De skapar liv på ett helt annat sätt än nutidens alla grå nyanser. På slutet av 1990-talet och även helt i början av 2000-talet, jobbade jag som lokalguide i Narvik. Det många turister brukade säga var att de gillade färgerna. De gjorde dem glada. Färger gör även mig glad. Det gör dessutom Narvik till en stad som är ganska lätt att fotografera. Här finns många motiv. Dock ser jag även här att fler och fler hus målas i gråa nyanser. Modernt? Minimalistiskt? Jag fattar det inte.

Att Narvik bombades under andra världskriget är en återkommande historia. Kriget har också blivit en del av Narviks identitet, och med tanke på förödelsen och hur viktig roll staden faktiskt spelade, är det kanske inte så konstigt. Jag återkommer till den rollen i ett annat blogginlägg. När man nu går runt i ser man är det lätt att låta tankarna gå tillbaka. Man föreställer sig vilka hus som blev bombade och vilka som klarade sig. Resultatet står där ju så tydligt. Överallt i Narvik finns även blomrabatter. Mer liv, mer färg, mer glädje.

Örn och hakkors. Jag befinner mig på krigsmuseet i Narvik. Den stora nazi-flaggan är något av det första man ser när man kommer in i museet. Provokativt? Kanske. Fast krig och ockupation är ju alltid provokativt eller hur? Visa upp det. Lidandet. Eländet. Den blodröda flaggan.

Slutligen en selfie. Jag speglar mig i ett av stadens fredsmonument, en spetsig pyramidformad pelare som byggdes till 50-årsjubileets för krigets slut. Till höger är alltså jag med delar av stadens huvudgata, Kongens gate, eller Gate 1 som man också säger, i bakgrunden. Till vänster i bilden parken bredvid Scandic hotel, med LKAB och stadsdelen Ankenes i bakgrunden. Eller nja, det är nog fel att kalla Ankenes en stadsdel. Fram tills på 1970-talet var det en egen kommun och på 1800-talet fanns här både kyrka och flera gårdar, långt innan Narvik ens var påtänkt. Nog om det. Den spegelblanka ytan på fredsmonumentet gör det kul att leka lite med kameran. Här finns även en lekpark för barn, och många bänkar att sitta på. Bredvid ligger också biblioteket och krigsmuseet.